Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jaktskytte, av överste Gunnar F. Lundgren - Hagelskytte - Lerduveskytte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J AKT SKYTTE
representant sträcker upp handen. Skjutningen
skall då avbrytas av överdomaren och
protesten omedelbart behandlas. Andra protester
skola skriftligen samma dag avlämnas till
överdomaren. Mot domslut finnes ingen appell.
Bild 5. Bana med en automatisk kastmaskin.
Vid lika resultat sker omskjutning med 2
man på linjen mot 10 duvor och därefter, om
så erfordras, med 1 man på linjen mot 10
duvor.
Teknik.
Den största svårigheten vid
internationellt lerduveskytte ligger i att skjuta
tillräckligt fort. Första skottet måste falla,
när duvan flugit 12—15 m. Hållet skall
alltså vid första skottet vara högst 30
meter. I händelse av bom skall det andra
skottet skjutas, innan duvan hunnit mer
än några meter längre bort.
En tätskjutande pipa lämnar visserligen i
kärnskottet tillräcklig täckning för att krossa
duvan på något längre håll, men erfarenheten
har lärt, att en långsammare skjutning i
längden alltid lämnar sämre resultat. Detta beror
sannolikt på att randhaglen (som, om man inte
håller alldeles rätt, måste ha hjälp för att få
träff) på längre avstånd ej ha nog kraft att
krossa duvan, som på längre håll genom
minskad rotation även är mindre sårbar. En annan
orsak till att man måste skjuta snabbt är, att
duvan under senare delen av sin bana flyger
långsammare och därför är lättare påverkad
av blåst, varigenom banan blir oregelbundnare.
Vapnet.
Till detta skytte bör man helst ha ett
specialvapen, som ej får vara för lätt.
Den relativt kraftiga ammunitionen (35Va g
476 498
hagelladdning) gör, att rekylen annars blir
besvärande. Vapnet bör väga c:a 3V2 kg och vara
borrat för 70 mm hylsa. Sådan anses ge bättre
täckning än 65 mm patroner, även om
laddningen är densamma. För att rekylen skall bli
mindre kännbar, förses kolven, som
naturligtvis bör vara avpassad efter skytten, ofta med
gummikappa.
Piporna böra vara 72—75 cm långa och
tätskjutande. Åtminstone på en bana med snabba
duvor böra båda piporna vara fullt
trångborrade. Dels äro nämligen duvorna på en sådan
bana längre bort, innan man hinner skjuta,
dels äro snabba duvor hårdare — för att ej
gå sönder vid utkastet — och behöva på grund
härav flera hagel för att splittras. På
långsamma duvor är det teoretiskt riktigare att ha en
mera glesskjutande bössa. Vid långa serier
brukar emellertid resultatet ej bli bättre. Detta
beror på att man med en glesskjutande bössa
får lika god träff, även om man är en smula
vid sidan med skottet och därigenom ej får
någon klar uppfattning om när man håller
absolut rätt.
Sedan 1930-talet ha gevär med piporna
liggande över varandra (s. k. bockgevär eller »over
and under») blivit mycket populära, och vid
större internationella tävlingar bruka c:a 75 %
av skyttarna använda sådana. De ha teoretiskt
flera fördelar framför den vanliga
jaktgevärstypen med piporna bredvid varandra, bl. a. den,
att rekylen av första skottet ej kastar piporna
åt sidan, utan man kan snabbare korrigera för
ett eventuellt andra skott. Dessutom bli
spänningsförhållandena mellan piporna, när dessa
upphettats, gynnsammare. Även kylningen av
spången är oftast bättre (bl. a. genom s. k.
ventilerad spång), så att luften över densamma ej
skimrar så mycket av värmen, vilket kan
hindra sikten.
Man siktar lättare och bättre med »over and
under». Detta innebär emellertid en fördel
endast vid lätta skott, då man har god tid på sig.
Mindre goda skyttar kunna därför stundom
förbättra sin skjutning, när de gå över till ett
bockgevär, så mycket mer som de flesta
bommar skjutas under, och bockgeväret i regel har
en tendens att sätta skottet högre än andra
gevär. Vid svårare snabba skott är finsiktning,
till vilket bockgeväret inbjuder, ett fel. Detta
torde vara en av orsakerna till att de flesta
segrar vid VM och EM under de senaste 10
åren vunnits med gevär med sidoliggande pipor.
En nackdel med många bockgevär är, att
konstruktionen är sådan, att slagfjädrarna måste
göras så korta, att de ofta brytas av, vilket är
störande, när det sker under en tävling.
Som slutomdöme kan sägas, att ingen typ är
att bestämt föredraga. Det blir en individuell
sak — en del skyttar passar den ena, andra den
andra gevärstypen. Huvudsaken är, att man
har ett välliggande vapen, som man trivs med
och har förtroende för.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
