- Project Runeberg -  Nordisk familjeboks sportlexikon / 4. Hockey-Lahtinen /
517-518

(1938-1946) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Japan, av redaktör Ivar Arnö, redaktör Rune Carlsson och major Gustaf Moberg - Gammaljapansk idrott

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

JAPAN

fastlandsklimat med ned till —40° i det
inre av den nordligaste av de stora öarna,
erbjuder utmärkta möjligheter för såväl
sommar- som vinteridrott. Japanerna, ett
mongoliskt-malajiskt biandfolk, äro
småväxta — medellängden för värnpliktiga är

endast 159 cm — men sega och härdiga.
Vissa egendomligheter i kroppsbyggnaden
— korta underben med kraftig, lågt fäst
vadmuskulatur — göra, att japanerna
lämpa sig särskilt väl för vissa idrotter
(se sp. 525).

INNEHALL.

Gammaljàpansk idrott sp. 517 Modern sport.......... sp. 522 Organisation ..........sp. 530

GAMMAL JAPANSK IDROTT.

Redan i den äldsta japanska religionen,
shintoismen, finnas idrottsliga inslag, och
flera av de gammalj apanska idrotterna
ha ända in i vår tid varit förbundna med
religiösa ceremonier. Med buddhismen,
som 552 e. Kr. började införas i Japan,
tillkom en andningsgymnastik efter den
indiska Yogans mönster.

De traditionella japanska idrotterna äro
brottning, sumo, den typiskt japanska
kampsporten ju-jitsu eller ju-do,
fäktning, kendo, bågskjutning, kyudo, och
simning, sui-ei. Med undantag av
brottning, som mer har karaktären av
folksport, har dessa idrotters utveckling varit
intimt förbunden med det japanska
riddarväsendet, som uppkom på 1200-talet.
I det japanska riddarståndets,
samurai-klassens, uppfostran spelade dessa
traditionella idrotter en synnerligen viktig
roll, och även när västerländsk kultur i
slutet av 1800-talet började spridas i
Japan, hävdade de sin ställning i den
japanska uppfostran.

Brottning — den stora publiksporten bland de
gammaljapanska idrotterna.

Japansk brottning, sumo, är, ehuru den
endast har ett fåtal i skråliknande
organisationer sammanslutna utövare, den
utan jämförelse största publiksporten
bland de gamla japanska idrotterna.

Enligt Kojiki, en 712 e. Kr. nedskriven
myt-och berättelsesamling, skulle den första
brottningskampen ha ägt rum under kejsar Suinin
(29 f. Kr—70 e. Kr.) mellan två sagohjältar.
Enligt modern forskning har emellertid japansk
brottning uppkommit först på 600-talet e. Kr.,
då brottningsmatcher anordnades vid hovet
under Temmu Tennos regering (672—686).
Under de följande århundradena gick
brottningen tillbaka och upplevde först under

517

Gotoba Tenno i slutet av 1200-talet en ny
blomstringstid. Brottningskonsten hade då nära
nog fullständigt fallit i glömska, och först efter
långt sökande fann man en familj, Yoshida,
som ännu kände till den gamla
brottningskonsten och som ännu i våra dagar intar en
privilegierad ställning inom den japanska
brottningen.

Under Ashikaga-perioden (1338—1565)
fick brottningen sin nuvarande form, och
från början av Tokugawa-perioden (1603)
blev den mycket populär vid det japanska
kejsarhovet och utövades av ett särskilt
skrå. Efter restaurationen 1868 har sumo
visserligen förlorat en del av sin gamla
popularitet, men alltjämt anordnas två
gånger årligen under elva dagar — i jan.
och i maj — stora turneringar i
Kokugi-kans amfiteater i Tokyo inför omkring
20 000 åskådare (pl. 1).

En japansk yrkesbrottare kommer vid 15—
20 års ålder i lära hos en mästare. Under
lärotiden tränas styrka och smidighet, han får
lära sig de olika brottningsgreppen, och
konditionen starkes genom andningsgymnastik, bad
och koncentrationsövningar. Han måste under
denna tid föra en särskild diet, som i främsta
rummet givetvis åsyftar att stärka
kroppskrafterna men även att åstadkomma den
fettbild-ning, utan vilken en japansk brottare aldrig
kan bli populär hos den stora allmänheten.

Efter avslutad lärotid försöker brottaren att
bli upptagen i någon av yrkesorganisationerna,
de s. k. brottartälten, av vilka de i Tokyo och
Osaka sedan århundraden äro de mest ansedda,
under det att det i Kyoto sedan 1868 har gått
starkt tillbaka. Brottarna äro indelade i olika
klasser och befordras efter sina segrar. Den
högsta rang en japansk brottare kan nå är
yokozuna, vars innehavare som tecken på sin
värdighet vid ceremonierna före brottningen
bär ett armtjockt rep om höfterna. Denna rang
är ytterst sällsynt och kan endast på förslag
av »tälten» utdelas av släkten Yoshidas
huvudman. Även domarna, gyoji, vilka alla räkna
sig som avkomlingar av denna släkt, äro
sammanslutna till ett fast skrå och indelade i
klasser.

518

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Feb 26 21:30:37 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sportlex/4/0309.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free