Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Jiu-jitsu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
således den mjuka konsten, ju-do den mjuka
vägen — seger genom eftergift. Beteckningen
ju-jitsu användes numera i Japan endast för
den äldre formen, som även kallas yawara.
Historik.
Ju-jitsu, som troligen uppstått ur en
art av kinesisk boxning, tai-ki, infördes
i Japan på 1600-talet och blev en av
samuraiklassens främsta idrotter. Under
de följande århundradena utvecklades ju-jitsu
till ett konstfullt system, som under
1800-talet förlorade en del av sin
popularitet men som upplevde en renässans
1866, då professor Jigoro Kano skapade
modern ju-jitsu och i Tokyo öppnade
en skola, Kodokvan, »skolan för studiet
av vägen» (pl., bild 1).
I Kodokvan hade till 1937 utbildats över
100 000 elever, av vilka många senare verkat
som lärare på olika platser i Japan och i utlandet.
De bättre av de vid Kodokvan utbildade
erhålla efter sin skicklighet olika grader
(1—9). De graduerade (1937 omkring 60 000)
tillhöra en särskild organisation, vars högste
styresman är chefen för Kodokvan.
Ju-jitsu övas numera i de flesta länder, i
Sverige sedan 1908.
Utrustning och övningsplats.
Den traditionella dräkten är vita långbyxor
och vit jacka (pl.), sammanhållen av ett
skärp, vars färg varierar efter graden.
Övningslokalen, på japanska kallad Dojo
(buddistiskt kloster), bör vara belagd med
mattor och försedd med glatt träpanel i skulderhöjd.
Grundprincipen.
Genom ju-jitsu kan en svagare, som
behärskar sin kropp och förstår att bibehålla
balansen, besegra en starkare.
Kano ger följande exempel: Antag att en
man, som förfogar över 10 kraftenheter, står
emot en, som endast förfogar över 7. Gör den
svagare motstånd, kastas han över ända. Ger
han emellertid i stället vika för den starkares
angrepp under bibehållandet av full balans,
blir förhållandet ett annat. Den starkare
förlorar balansen och blir därigenom endast i
stånd att utveckla t. ex. 3 av sina kraftenheter.
Den svagare — med sina 7 kraftenheter
bibehållna — blir den överlägsne (pl., bild 2).
Två olika former av ju-jitsu.
Man skiljer mellan randori, fri övning,
och kata, eg. form, vid vilken två personer
utföra en serie på förhand uppgjorda
anfall och parader.
Vid randori, som har formen av en fri kamp
mellan två motståndare, får man använda alla
olika grepp för att tvinga motståndaren att ge
upp (vilket sker genom att slå tre slag med
flata handen mot marken). Sparkar och slag äro
förbjudna i fri kamp men ingå däremot i kata.
Rörelseförrådet.
Den riktiga utgångsställningen vid
självförsvar är med fötterna ett steg till
sida, knäna lätt böjda och händerna med
flatsidorna vilande mot låren.
Ur denna ställning intar man vad som skulle
kunna kallas höger eller vänster gard genom
att sträcka fram höger, resp. vänster arm och
fot (pl., bild 4).
Vid alla förflyttningar skall tyngden vila på
främre foten. Har man motståndaren inpå
livet, flyttar man fram bakre foten intill den
främre, innan steget med denna uttages.
Ytterst viktigt i ju-jitsu är att kunna falla
på rätt sätt. Bild 3 och 4 på pl. visa hur man
faller bakåt och framåt.
Själva rörelseförrådet, som omfattar
över 300 olika grepp, indelas i tre huvudgrupper:
nage-waza (av nage, kasta,
och waza, konst), konsten att kasta motståndaren,
katame-waza (av katame,
hålla ned), konsten att hålla en
motståndare och genom att bryta eller vrida hans
lemmar tvinga honom att ge upp, samt
sluligen ate-waza (av ate, slå eller sparka),
konsten att genom
slag med hand
eller armbåge och
sparkar mot känsliga
ställen oskadliggöra
motståndaren.
Kast kunna utföras dels
från stående (pl., bild 5),
dels i liggande ställning.
Ett typiskt exempel på
den andra gruppen (katame-waza)
visar bild 7.
Vid ate-waza använder
man främst slag med den
sträckta handens yttersida
(partiet omedelbart
under lillfingret), armbågen,
knäet, undersidan
av foten (pl., bild 7) och
hälen. De punkter, mot
vilka slagen eller
sparkarna böra riktas,
framgå av vidstående
teckning.
 |
| De känsliga punkterna. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 21:11:39 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sportlex/4/0329.html
