Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järvinen, av fil. dr Martti Jukola, Helsingfors - Järvjakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J ÄRV J AKT
Akilles Järvinen tränar i Los Angeles.
Järvjakt bedrives i Sverige sä gott som
uteslutande av nybyggare och
renskö-tande lappar.
Järven (Gulo gulo), Europas största
mårddjur, har ett litet huvud på en stark hals,
undersätsig kropp, breda, starka fötter och en
grov, yvig, ej särdeles lång svans. Fullvuxen
är han, svansen inberäknad, något över 1 m
lång och c:a 40 cm hög. Järven har långt,
svartbrunt hår. Längs sidorna löper ett
ljusare band, den s. k. spegeln, som skarpt
avgränsar ryggpartiet. Ben och svans äro så gott
som svarta. Klorna äro långa, vassa och
krökta.
Järven förekommer i hela Gamla världens
nordligaste trakter och har en närstående
släkting i Nordamerika. På skandinaviska halvön
är han undanträngd till fjälltrakterna men
fanns för 100 år sedan ganska allmänt ända
ned i Värmland. Enstaka exemplar ströva
stundom långt utanför sitt egentliga hemvist.
Sålunda sköts en järv 1876 i Skåne och 1937 en
utanför Uppsala.
Järven är ett vilt, starkt och blodtörstigt
rovdjur, som rör sig antingen i en lufsande trav
eller i en hoppande galopp, varvid
spårstämplarna stå två och två snett framför varandra.
Han är utrustad med skarpa sinnen, och
särskilt luktsinnet är väl utvecklat. Hans byte
varierar från fjällemlar och mindre fåglar till
getter, får, ren och t. o. m. älg. För lappen
och nybyggaren är järven ett nästan lika stort
skadedjur som vargen. Trots sin skenbara
klumpighet klättrar han gärna i träd och lär
t. o. m. från träd hoppa ned på sitt byte.
I mars eller april föder järvhonan sina 3—5
ungar i något djupt stengryt i de mest
otillgängliga marker, ofta högt upp i fjällsidorna.
Matti Järvinen i segerkastet vid landskampen
Sverige-Finland-Tyskland i Helsingfors 1940.
1 regel leder vägen till grytet genom en lång
snötunnel. Ungarna utvecklas fort och få efter
14 dagar sin syn.
På grund av järvens stora uthållighet
och vana att, då han är förföljd, uppsöka
blockterräng, är jakten ej lätt. Lyckas
man ej inom närmaste timmen hinna
upp honom, drar jakten oftast ut över
2 à 3 dagar. Det gäller sålunda att
utnyttja gynnsamt skidföre och god terräng
samt forcera löpningen till det yttersta
genast från början. Eftersom järven ej
är särskilt snabb, kan en god skidlöpare
då snart hinna upp honom och avsluta
jakten med spjut eller skjutvapen.
Järven får enligt jaktstadgan (I 14) förföljas
och dödas var helst han anträffas. Staten
betalar 20 kr. i skottpengar, vartill komma ett
mindre belopp från lappkassan och
försäljningssumman för skinnet.
Ären 1901—10 fälldes i Sverige i medeltal 80
järvar årligen, 1911—20 62, 1921—30 60. Ären
1930—40 sjönk siffran till 51, varvid dock är
att märka, att 72 stycken skötos 1939. Dessa
siffror tyda på en långsam minskning av
stammen, men då järven är mycket svårjagad, synes
någon risk för hans utrotande för närvarande
ej föreligga. B. B.
629
630
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
