- Project Runeberg -  Nordisk familjeboks sportlexikon / 4. Hockey-Lahtinen /
663-664

(1938-1946) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kanot, av bankkassör Gerhard Högborg - Naturfolkens kanoter - Söderhavskanoter - Den indianska näverkanoten - Grönlandskajaken

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

KANOT

Bild 3. Nutida indianer i färd med att bygga
en näverkanot på urgammalt maner.

har kolonisationen på de långt ute i
havet liggande ögrupperna börjat genom
att besättningarna på vinddrivna kanoter
slagit sig ned på öar, dit de blivit förda
av överraskande stormar och oväder.

Så t. ex. anträffade den engelske
upptäcktsresanden F. W. Beechey 1826 på en ö i
Pau-motugruppen ett sällskap infödingar från Anaa,
beläget c:a 160 sjömil ö. om Tahiti, vilka på
resa till denna ö mött västlig storm, drivits
500—600 sjömil ostvart, landstigit på Barrow-ön
och därifrån lyckats ta sig fram till den
obebodda Byam-Martin-ön. Där hade deras
dubbelkanot svårt skadats vid landningen, varför
de tills vidare stannat kvar.

Då söderhavskanoterna i regel
användas på öppet vatten, har det varit
nödvändigt att öka deras stabilitet genom
att förse dem med utriggare, vanligtvis
endast på ena sidan, men ibland, när det
gäller små kanoter, på båda sidorna (bild
-^-Filippinerna, sp. 1054).

De farkoster, i vilka Mikronesiens1
sjökunniga bebyggare färdas från ö till ö, äro smala
utriggarkanoter av högst 9 m längd. I
gynnsam vind påstås de kunna göra ända till 13 à
15 knops fart. Skrovet representerar det
utvecklingsstadium, där de lösa borden gjort
urholkning av stammen överflödig, och denna
utgör endast botten- eller kölstock. Spikar,
bultar eller tappar förekomma icke, utan allt
är hopfogat genom bindning. Midskepps är en
brygga eller plattform för besättningen anbragt
tvärs över skrovet. Utriggaren föres alltid på
lovarts sida, ty kanoten kan seg’as i båda
stävriktningarna, och den rörliga masten kan
stagas över åt det håll, där fören för tillfället
befinner sig.

Den indianska näverkanoten.

Nordamerikas indianer använde i
främsta rummet björknäver som byggnads-

1 En samling ögrupper i Stilla havet.

material till sina kanoter. Den var lätt att
i stora, sammanhängande stycken flå av
träden och på samma gång det segaste och
lättaste material, som kunde komma ifråga.

De olika barkstyckena hopsyddes med ceder
-bast eller fina granrötter, och sömmarna
tätades med kåda. Barken pressades in i en
ställning eller bädd av i marken nedslagna pålar,
varefter relingslister fastsyddes (bild 3).
Genom att man flyttade pålarna isär, fick kanoten
sedan den önskade bredden, varpå spant av
tunna cederribbor samt stävar inböjdes och
fastsyddes med fina tågor av granrötter.
Lämpligt antal tvärträn insattes under relingslisterna
för att ge stadga åt kanoten (->-Kanotsport pl. 1).

Grönlandskajaken.

Denna typ är utformad så, att den kan
vaka i sjö, på samma gång som den är
lättpaddlad, detta naturligtvis för att
jägaren snabbt skall kunna närma sig
sitt byte — huvudsakligen säldjur. För
ernående av snabbhet göres kajaken ej
bredare än vad som fordras för nödig
stabilitet och knappt det, ty största
bredden är i allmänhet omkring 45 cm.
Kajaken bygges så att säga efter mått, i det
längd och bredd bestämmas efter ägarens
tyngd och storlek. Längden varierar
mellan 4,5 och 5,5 m.

Stommen till kajaken bygges av träribbor
och valben. Ofta är den så välbyggd och stark,
att den håller under ägarens hela livstid, över
stommen spännas väl beredda och omsorgsfullt
hopsydda sälskinn. Detta överdrag måste
utbytas efter c:a två års begagnande.

Kantringar med kajak äro ej ovanliga, och
då eskimåerna ej äro simkunniga — de förstå
ej ens, att människan kan lära sig simma, och
det kalla vattnet inbjuder ej till simturer —
gäller det att snabbt kunna resa kajaken igen
utan att ramla ur densamma. Sittrummet
göres därför så litet, att man måste pressa ned
benen under sargen. Kring sargen (3 à 4 cm
hög) fastspännes nedre kanten av den
säl-skinnsblus — sjöpäls — varmed varje
kajak-ägare är försedd. På detta sätt är eskimån så
att säga hopvuxen med sin farkost. Tack vare
de uppsvängda stävarna, som i
kantringsögonblicket uppbära kajakens tyngd, är kajaken
mycket lättare att genom den s. k.
eskimåsvängen få på rätt köl igen än våra
långsträckta tävlingskanoter, med vilka dock
uppvisningar i utförandet av detta konststycke
ofta förekomma (->-Kanotsport, sp. 698).

Eskimåpaddeln, som mera liknar en
dubbelåra, har smala, raka blad och tjockare skaft än
våra smäckra och effektivare paddlar. Trots
detta kunna eskimåerna tillryggalägga långa
sträckor med en medelfart av 10—12 km i tim-

664 670

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Feb 26 21:30:37 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sportlex/4/0390.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free