- Project Runeberg -  Nordisk familjeboks sportlexikon / 4. Hockey-Lahtinen /
671-672

(1938-1946) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kanot, av bankkassör Gerhard Högborg - Moderna kanoter - Turist- och långfärdskanoter - Paddelkanotens utrustning - Segelkanoter

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

KANOT

den fördelen, att de besitta en viss fjädring, som
i hög grad underlättar paddlingen vid längre
färder och sålunda verkar kraftbesparande.
Furupaddlar äro styvare och anses lämpligare
som tävlingspaddlar.

Bild 7. De vanligaste paddeltyperna: a och b
tudelad dubbelpaddel, c enkelpaddel för
kanadensisk kanot, d tävlingspaddel för
kanadensisk kanot.

Paddelns längd skall avpassas efter
padd-larens storlek. Som lämpligast anses att
pad-deln är omkring 10 cm kortare än paddlarens
egen längd. Detta gäller akterpaddeln.
För-paddeln kan med fördel vara 10 cm kortare àn
akterpaddeln och således räcka sin ägare till
hakan.

Paddelbladets bredd får lämpas efter
kanotens tyngd och paddlarens krafter. En för
bred paddel betyder ökad ansträngning, för
smal däremot outnyttjad energi. Bladets bredd
bör ej vara större än 15 cm och dess längd
högst 60 cm.

Paddelkanotens utrustning.

För att undvika att få vatten i kanoten av
vågor och stänk eller vid regnväder använder
paddlaren ett sittrumskapell av
impregnerad duk, som med en åtstramningsanordning
spännes fast runt sittrumssargen.
Tillförlitligast blir det, om det därjämte sys fast vid ett
runt kroppen gående bälte, som snöres om
bröstet med en dragsko.

Sittrumssäck användes för att hindra,
att vatten, sand eller jord, som kanotisten vid
istigningen kan draga med sig, sprides i
kanoten. Den fastspännes inuti kanoten och
bildar, genom att den är gjord av impregnerad
duk, ett vattentätt skott av den övriga delen
av kanoten.

Fotspjärn, som varit ur bruk i ett kvarts
sekel, har åter kommit till heders. Det
placeras så, att paddlaren med fotbladen mot
stödet sitter med svagt böjda ben, varigenom
man undviker den spänning i knälederna och
bukmusklerna med åtföljande risk för kramp
och magåkommor, som uppstår, då benen
hållas sträckta. Genom denna naturliga ställning
kan också betydligt mera kraft insättas i varje
paddeltag.

Ryggstöd användes ej på tävlingskanoter,
men bakre delen av sargen är stundom
försedd med en liten madrassering. På
långfärdskanoter kan ett ryggstöd vara väl motiverat,
då det medger en bekvämare om än mindre
effektiv paddelställning.

Sitsar av olika slag ha prövats. Det
senaste är en sits av aluminiumplåt, pressad
efter kroppsformen, så att den på bästa sätt
upptar kroppens tyngd.

Till f 1 y t h j ä 1 p vid kantring eller
förfyllning bör kanoten vara försedd med ett par
uppblåsta fotbollsblåsor, som stoppas in under
däck så långt mot ändarna som möjligt. I
kanotens utrustning ingår även en stor svamp
(s. k. vagnssvamp), som är det bästa
hjälpmedlet för avlägsnande av i kanoten inkommet
vatten och som även kan användas för
tvättning och rengöring av kanoten. Ett
sämskskinn är mycket användbart för torkning av
kanotens ytor.

Paddeln.

Paddeln göres av gran eller spruce. På
grund av svårigheten att erhålla kvistfri gran
användes numera vid fabriksmässig
tillverkning nästan uteslutande spruce. Paddeln är på
mitten av skaftet hopsatt med en hylsa av
mässingsrör, så att den dels lätt kan tagas itu,
dels kan inställas för lämplig skevning
(skev-ring) av paddelbladen för minskning av
luftmotståndet.

På C. N. Hanners konstruktion av 1890, som
fått tjäna som modell för senare svenska
konstruktioner, ligga bladen något bakom det raka
skaftets tänkta förlängning. Skaftets yttersta
del är därför en aning bakåtböjd, vilket ger
paddeln stadigare gång i vattnet. Bladet
är svagt skålformigt, och dess bredd
varierar från 18 cm för tyngre kanoter till 21
cm för lätta tävlingskanoter. För att hindra
vattnet att från bladen rinna ned på händerna
förser man skaften med droppringar eller
droppskålar av gummi.

Segelkanoter.

Den mindre typen segelkanoter (klass
II) är numera mycket sällan
representerad vid kappseglingar. Som nöjes- och
långfärdskanot har den emellertid
alltjämt sina trogna om än fåtaliga anhänga-

671

Tryckt 17/i0 41

672

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Feb 26 21:30:37 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sportlex/4/0394.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free