- Project Runeberg -  Nordisk familjeboks sportlexikon / 4. Hockey-Lahtinen /
695-696

(1938-1946) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kanotsport - Kanotsportens historia, av bankkassör Gerhard Högborg - Hur kanoten användes - Paddelkanotens användning, av Gerhard Högborg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

KAN O T SPORT

ning. Faltbåten användes för längre eller
kortare färder på floderna — ej minst i
bergstrakterna —, där man med tåg eller
buss beger sig till startplatsen. Där
sätter man ihop kanoten och paddlar med
strömmen utför floden.

Den första faltbåten konstruerades 1905 av
A. Zeurich i Rosenheim vid Inn, och 1912
bildades i München Tysklands första faltbåtförening.
År 1923 höllos de första tyska
faltbåtmästerska-pen (på Isar i München).

HUR KANOTEN ANVÄNDES.
Paddelkanotens användning.

En viktig regel är att aldrig sitta mer
än en person i taget i en enmanskanot.
De flesta kanotolyckor inträffa genom
att denna regel ej följes.

Vid sjösättning och
upptagning bör man så mycket som möjligt
undvika att släpa kanoten mot bryggan
eller strandstenarna.

Även en ganska tung kanot kan, om den
ställes med största delen av aktern utanför
bryggans kant, lyftas upp med fören, så att
aktern bäres upp av vattnet, och därefter
skjutas ut med kölen fri från bryggan. En lätt
kanot kan lyftas i längs bryggan.

Vid istigning i en smal kanot är
säkraste sättet att först placera yttre
foten ganska långt fram i sittrummet,
därefter böja sig framåt och med
samma sidas hand fatta i sittrumssargens
framspets för att sedan sänka sig ned
under framsträckning av andra benet
och med stöd av andra handen på
bryggan. Vid istigning från en långgrund
strand får man vada ut, så att man kan
sätta sig ned, medan ena foten ännu
stöder på sjöbottnen. Urstigning sker
i omvänd följd. Vid landstigning vid en
stenig strand söker man reda på en lagom
hög sten, som får ersätta brygga.

För att paddlingen skall bli
effektiv fordras först och främst att paddelns
längd passar till kanoten. En paddellängd
av 2 m + 8/io av kanotens bredd har visat
sig lagom för turist- och
långfärdskanoter. Vidare få bladen ej vara för breda,
emedan paddlingen då blir mera
ansträngande. Paddeltakten skall rättas
efter kanotens tyngd och paddlarens
krafter. Den hastiga paddeltakt, som nu-

mera användes i tävlingar, är ej
ändamålsenlig i bredare kanoter. Paddlingen
sker ledigare med skevning av
pad-deln (utan skevning blir handställningen
något ansträngd).

Vid de första paddeltagen i en smal kanot
kommer nybörjaren ofta i en stark vaggning,
som aldrig tycks vilja upphöra och som ger
intryck av att kanoten fullständigt saknar
stabilitet. Felet ligger emellertid hos kanotisten
själv, vilken ännu ej lärt sig begränsa sina
rörelser utan överdriver motrörelsen vid den
första lilla krängningen och sedan vid alla
härav följande motkrängningar. Man stoppar
vaggningen lätt genom att lägga ena
paddel-bladet platt på vattnet (eller litet nedsänkt
långt ut åt sidan) och stadigt hålla i skaftet,
varefter man försiktigt börjar paddla med
paddeln lågt.

Kanoten bör ej utsättas för alltför
svår sjö. Vid paddling i motvind har
man bästa möjligheten att bedöma
storleken och kraften av de mötande sjöarna.
När man möter en brytande sjö, minskar
man farten, så att kanoten ej går rätt
igenom vågtoppen, vilket i synnerhet de
smala kanoterna med lågt och skarpt
förskepp ha benägenhet att göra.

Paddling i medvind och medsjö
känns i regel ganska trygg — åtminstone
i kanoter med bärigt akterskepp. Man
får dock vara uppmärksam på att
upphinnande vågkammar ej fånga aktern
och kasta kanoten tvärs, varvid risk för
kantring uppstår. Denna risk är störst,
när kanoten »surfar» på framsidan av
en våg.

Genom att akterskeppet lyftes, kommer
förskeppet att ligga ganska djupt och fast (stadigt),
aktern däremot lätt. Emedan förskeppet icke
kan följa med i samma tempo som
akterskeppet, får kanoten en tendens att sladda (liksom
en för häftigt inbromsad cykel). Risken är störst
med en smal kanot, vars skarpa förskepp
lätt gräver ner sig i sjön vid stark fart. Bästa
sättet att undgå kantring i akterlig sjö är att
bromsa med paddeln, när kanoten börjar rusa
utför en våg. Paddlar man hårt på ena sidan,
ökas farten och därmed risken för kantring.

Vid paddling i s i d s j ö ha de flesta
kanoter på grund av vindens och
sjöarnas inverkan stor benägenhet att gira
ur kursen. Kanoter med högt akterskepp
bli i regel lovgiriga genom vindens större
tryck på det relativt högre akterskeppet
och tvinga kanotisten till ansträngande

681

696

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Feb 26 21:30:37 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sportlex/4/0408.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free