Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapplöpningssport, av ryttmästare Frank Martin, professor Martin P:n Nilsson och redaktör Rune Carlsson - Kapplöpningssportens historia - Kapplöpningssporten i Norden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAPPLÖPNINGSSPORT
och satte sedan spår i aveln. En märklig
svenskfödd häst denna tid var »Kläm». Tidens
populäraste löpningshäst var dock det
inhemska stoet »Jane», fallen efter »Winton».
Hon reds av sin ägare, den tidens bäste
amatörryttare, friherre K. O. Bennet.
Slätlöpningarna dominerade.
Under denna period var banan i
Hälsingborg den förnämsta. Men även i
Stockholm, Göteborg, där en utmärkt
bana 1875 anlades vid Partilled, och
Malmö samt slutligen även i Linköping
redos löpningar. Framför allt höllos
slätlöpningar, vilka alltmer utvecklades.
Hinderlöpningar, huvudsakligen för
officerare, anordnades mera sparsamt. Så
småningom insågo dock de militära
myndigheterna under intryck av utländska
förebilder hinderlöpningssportens värde, och
1875 reds på Stockholmsbanan det första
statspriset för kavalleriofficerares
tjänstehästar.
Samarbete inleddes med Danmark, och
år 1870 stiftades i Köpenhamn Nordisk
Jockeyklubb av representanter för den
danska »Föreningen til den ædle
Heste-avls Fremme» och Allmänna Svenska
Kapplöpningssällskapet.
På initiativ av C. G. Wrangel importerade
klubben 1872 ett 10-tal dräktiga fullblodsston
för att därigenom öka tillgången på inhemska
hästar, och år 1875 skapades — också på
initiativ av Wrangel — Svensk-danska
fullblods-aktiestuteriet. Tjugo betäckta fullblodsston
importerades, och år 1877 såldes ett antal
ett-åringar på auktion.
År 1874 beslöt Nordisk Jockeyklubb
instifta ett Skandinaviskt Derby, som reds
första gången i Köpenhamn 1879 (-»-Dansk
Derby) och vanns av »Alexander», född
och uppfödd i Sverige och fallen efter
en av stuteribolagets importer. Hur
framstående de till Sverige denna tid
införda avelsdjuren och
kapplöpningshästarna voro och hur fruktbärande
verksamheten kunnat bli, om man förmått
fortsätta, framgår även av andra hästars
framgångar på utländska banor.
Sålunda segrade den i Sverige avlade
»Caesar», efter den till Sverige för löpningar
importerade »Billesdon», och stoet »Advance»,
som importerats av stuteribolaget, i Nordtyska
Derbyt 1882.
En ekonomisk kris i slutet av 1870-talet gjorde
slut på kapplöpningssporten.
Löpningsväsendets svaghet denna tid
låg framför allt på det ekonomiska
området. Medan i England vadhållningen
lockade väldiga skaror till
kapplöpningarna och möjliggjorde för hästägarna att
få sina omkostnader täckta och man i
Frankrike, Tyskland och Danmark
sedan 1870-talet drog stora inkomster av
totalisatorn, ville i Sverige icke ens
sportens ivrigaste anhängare höra talas om
vadhållning. För löpningarnas
finansiering och uppsättande av pris var man
hänvisad till årsavgiften till
kapplöpningssällskapet, enstaka anslag från staten
och hushållningssällskap, bidrag från
officerskårer och enskild offervillighet.
Löpningarna själva synas ha givit små om
ens några inkomster. Under 1870-talets
sista år råkade Sverige in i en svår
ekonomisk kris, som nådde sin höjdpunkt
1879 och blev ödesdiger även för
kapplöpningssporten. Det blev allt svårare att
hålla löpningarna i gång, och 1882 måste
Allmänna Svenska
Kapplöpningssällskapet inställa verksamheten. Den 28 april
1886 upplöstes sällskapet.
Hindersporten slog igenom på 1880-talet.
Under tiden från 1882 till 1890, då
svenska Jockeyklubben började sin
verksamhet, saknades en enhetlig ledning av
kapplöpningarna, och man kan icke tala
om ett organiserat
kapplöpningsväsende. Under denna mellanperiod slog
emellertid officerssporten igenom, och
grunden lades till det uppsving, som
sedan skedde.
Hindersporten hade under föregående period
stått på låg nivå. Hindren hade varit få —
fyra à fem små hinder på en sträcka av 3 030 m
torde varit det vanligaste. Utbrytningar och
andra missöden förekommo ofta, och man var
belåten, om hindren klarades av alla och utan
att slås omkull. Tempot var långsamt enligt
nutida begrepp, 500 à 600 m i minuten. Man
började emellertid alltmer inse
hinderlöpningarnas värde för de beridna vapnen.
Regements-löpningar anordnades, främst vid
kavalleriregementena i Skåne, som med lätthet kunde
ordna tillfälliga banor på Ljungbyhed och
Bonarpshed. Ännu under 1880-talets första
hälft hade dock officerarnas
hinderlöpnings-sport knappast gjort märkbara framsteg.
757
788
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
