Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapplöpningssport, av ryttmästare Frank Martin, professor Martin P:n Nilsson och redaktör Rune Carlsson - Kapplöpningssportens historia - Kapplöpningssporten i Norden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAPPLÖPNINGSSPORT
Svenskt Kriterium för tvååringar och
Svenskt Derby, och de följande åren
dominerade Jägersrobanan svensk
kapplöpningssport med fem eller flera
löpningsdagar om året.
I Stockholm höllos de sista löpningarna
på Lindarängen 1918. En ny bana, den
nuvarande Ulriksdalsbanan, anlades 1919
mellan Nederj ärva och Överjärva, invid
Ulriksdals station.
Totalisatorns införande 1923.
Derbyt och Kriteriet med sina för den
tiden ovanligt stora prissummor
stimulerade kapplöpningarna och den
inhemska fullblodsuppfödningen. Det ökade
intresset och den större livaktigheten
bidrogo i sin tur till att driva på arbetet för
totalisatorns införande. År 1923
upphävdes totalisatorförbudet, och s. å. infördes
vadhållning med totalisator vid alla
banor i Sverige.
Från hippologiskt håll hade i tal och skrift
länge framhållits, att endast totalisatorn kunde
ge kapplöpningsorganisationerna de inkomster,
som behövdes, för att de skulle kunna utdela
så stora pris, att en mera omfattande och
högre stående inhemsk fullblodsuppfödning
komme till stånd.
Förslag om propositioner för
totalisatorför-budets upphävande hade inlämnats till
regeringen, och motioner i samma syfte hade
väckts i riksdagen men icke lett till resultat.
Slutligen lyckades dock chefen för
Stuteriöverstyrelsen, överdirektör Albert Lindström,
få stöd för tanken i riksdagen.
Inom kort gjorde sig verkningarna
tydligt märkbara i form av en ökning av
såväl antalet löpningar som av
prissummorna.
Medan antalet löpningar totalisatorns första
år var 83 och 1924 144, hade det år 1939 stigit
till 238 (1940 var på grund av kriget ett
onormalt år och kan därför icke användas i
jämförelsen). Antalet löpningsdagar ökades från 10
(1923) till 50 (1939).
Vid totalisatorns införande hade endast
Derbyt (10 000 kr.) och Kriteriet (5 000 kr.)
prissummor av ett värde på 5 000 kr. eller mera.
Under de följande åren instiftades flera större
löpningar: Ulriksdals stora pris (7 000 kr.),
Svealandlöpning och St. Leger (vardera 6 500
kr.), Stockholms stora pris (15 000 kr., genom
propositionen för 1943 ökat till 18 000 kr.),
Kapplöpningssällskapets stora pris (10 000 kr., genom
propositionen för 1943 ökat till 25 000 kr.),
Vinterfavoriternas pris (10 000 kr.), Grand Prix
(10 000 kr.). Prissumman i Derbyt kunde ökas
först till 12 000 kr. och därefter till 15 000 kr.
och i Kriteriet till 7 000 kr. Ar 1924 utdelades
i pris 170 850 kr.; 1939 icke mindre än 513 390 kr.
De ökade vinstmöjligheterna medförde helt
naturligt en ökning av antalet hästar. Ar 1923
startade i offentliga löpningar 125 hästar, 1939
239. Av de 1939 på släta banan startande 194
voro 117 inhemska och 77 importerade eller
skandinaviskt födda. Av de 1939 på
hinderbana startande 95 voro 56 inhemska och 39
importerade. Redan före krigets utbrott 1939
hade svenska fullblodsuppfödare vidtagit
åtgärder för en både kvantitativ och kvalitativ
höjning av uppfödningen. År 1941 voro flera
tvååringar i träning än någonsin förr,
nämligen 55, och nästa årgång är ännu större.
Kapplöpningssporten inriktades alltmer på att
tjäna fullblodsaveln.
Mer och mer inriktades
kapplöpningarna på att tjäna fullblodsuppfödningen,
och därför ökades antalet slätlöpningar
i betydligt högre grad än
hinderlöpningarna.
År 1924 voro slätlöpningarna färre än
hinderlöpningarna (57 mot 61). År 1939 redos 168
slätlöpningar men endast 70 hinderlöpningar.
Endast enstaka slätlöpningar och ett
mindre antal hinderlöpningar äro öppna
uteslutande för amatörryttarna.
Kapplöpningssporten har mer och mer blivit
en professionell sport.
Sedan totalisatorn införts, blev en av
de första omsorgerna att skaffa
yrkestränare till Sverige. Axel Thorngren
tränade i Malmö, och vid
Stockholmsbanan anställdes tysken W. Spademan.
Senare ha allt flera tränare funnit
sysselsättning.
År 1941 voro i Stockholm verksamma, de
flesta sedan lång tid tillbaka, H. Brown, A.
Dixon, G. Wahlberg, F. Waugh, G. A.
Wester-ström, G. Wiedesheim-Paul. Vid
Jägersrobanan tränade bl. a. A. Bleuler, G. Killick, N.
Nilsson.
Medan tidigare endast enstaka jockeyer
voro verksamma i Sverige, startade 1939
i slätlöpningar över 60 jockeyer, av vilka
flertalet voro stadigvarande sysselsatta
här. Före totalisatorns införande funnos
inga hinder löpnings jockeyer i Sverige,
men 1939 redo över 20 yrkesryttare i
hinderlöpningarna.
De skickligaste och framgångsrikaste
yrkesryttarna på släta banan under periodens
senare del voro G. Killick, P. Saager, D.
Con-nor, S. Wilcock, C. Herbert, A. Bleuler och R.
Killick samt W. Held, som under någon tid red
764 788
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>