- Project Runeberg -  Nordisk familjeboks sportlexikon / 4. Hockey-Lahtinen /
775-776

(1938-1946) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapplöpningssport, av ryttmästare Frank Martin, professor Martin P:n Nilsson och redaktör Rune Carlsson - Modern kapplöpningssport - Löpningar och löpningsridning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

KAPPLÖP NIN G S S P O RT

Bild 14. En av de första, som i Europa visade den
amerikanska sitsen, var J. Reiff (t. h.). Europeiska jockeyer
upptogo den amerikanska sitsen i något modifierad form, bl. a.
fransmannen G. Stern (t. v.).

Kapplöpningssitsen.

Till löpningsridningens teknik hör i
första hand förmågan att kunna
galoppera på rätt sätt i löpningstempo. Den
s. k. amerikanska sitsen användes nu i
modifierad form överallt. Genom denna
avlastar ryttaren hästryggen. Med böjt,
stadigt fastliggande knä som främsta
stödjepunkt och stöd i korta stigbyglar
lämnar han sadeln fri. Överlivet är mer
eller mindre framåtlutat, sätet nära
sadeln men icke rörande vid denna, ryggen
rak och huvudet uppburet, knäet mjukt
fjädrande. Händerna hållas lågt, och
hästen ges ett mer eller mindre fast stöd
på bettet med tyglarnas längd avpassade
efter hästens egenart. Som regel kan
sägas att ju mjukare ryttarens hand är
och med ju längre tygel han rider, desto
bättre galoppera de flesta hästar under
honom.

Sitsen måste vara oberoende av hästens stöd
på tygeln. Den måste kunna bibehållas, även
då hästen tröttnar och därför upphör att stödja
på bettet.

I hinderlöpningar tillkommer tekniken
vid övervinnandet av hindren. Ju mera
ryttaren kan bibehålla den vanliga
galoppsitsen vid ridningen mot och över
hindret, desto bättre, ty desto snabbare
hoppar hästen i regel.

Naturligtvis spelar hindrens storlek därvid
en väsentlig roll. Grand National-banans grova,
breda hinder med en höjd av 1,70—1,80 m
framtvinga på de allra flesta hästar och hos de
allra flesta ryttare en annan sits än hinder av
mera normal storlek.

775

Tekniken vid passerande av ett
hinder.

Vid anridningen mot
hindret gäller det att hålla hästen
väl framme på bettet, därest
han icke av sig själv suger sig
på hindret. Men drivningen
får icke draga hästens
uppmärksamhet från hindret och
hans indelning av satsen.

I regel är det därför felaktigt att
driva en häst till tätt inpå hindret.
Lika felaktigt är det emellertid att
fortsätta drivningen ända till de
sista galoppsprången och då
plötsligt inställa hjälperna. Hästen
råkar därigenom ur takten, springer
oftast av för nära och kanske faller.

Kullridningar äro mången gång ofrånkomliga
i hinderlöpningar. Men de kunna ofta
undvikas, om ryttaren, sedan hästen en gång börjat
suga sig på hindret, icke ändrar sin sits eller
sina hjälper.

I språnget följer ryttaren med i
rörelsen och lämnar hästen, genom att med
överliv och armar gå med, frihet att
sträcka på halsen utan att därför
känningen med munnen förloras. Förloras
känningen, t. ex. genom att ryttaren låter
tyglarna glida i handen, så att de hänga
slaka, har hästen svårt att bibehålla sin
schvung efter nedsprånget. I nedsprånget
undviker ryttaren att belasta
hästryggen. Det verkar också hämmande på
schvungen.

Rumplar hästen, d. v. s. håller på att
falla, genom ett islag eller genom att
språnget varit för våldsamt, så att
frambenen mer eller mindre vika sig vid
nedsprånget, försöker ryttaren med fast knä
bibehålla sin sits och undviker framför
allt att hänga i tyglarna. Han lämnar i
stället hästen största möjliga frihet, så
att denne utan att hindras kan återvinna
sin jämvikt genom att balansera med hals
och huvud.

En skicklig, välövad ryttare ger
instinktivt de rätta hjälperna vid
anridningen mot hindret. Han anpassar sig
efter hästen och intar i språnget — över
hindret och vid landningen — instinktivt
riktig sits och behåller den rätta
känningen med hästens mun.

776

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Feb 26 21:30:37 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sportlex/4/0456.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free