Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapplöpningssport, av ryttmästare Frank Martin, professor Martin P:n Nilsson och redaktör Rune Carlsson - Modern kapplöpningssport - Löpningar och löpningsridning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAPPLÖPNINGSSPORT
Bild 16. Finishen börjar. Ryttaren t. v., C. Smirke på Aga Khans »Stardust», börjar drivningen med
händer, skänklar och spö 200 m från målet i Exeter Stakes för tvååringar på Newmarket.
»Stardust» vann med 1V2 längd före W. Murrays »Illuminate», vars ryttare, P. Beasley, visar en utmärkt
sits. Han har ännu ej börjat driva. Smirkes hand kan teoretiskt sägas vara för hög och skänklarna
för mycket tillbakadragna, trots drivningen.
och erfaren ryttare tillämpar rätt taktik
tack vare en blandning av överläggning
och intuition. Han känner vad hans häst
under varje skede av löpningen förmår
eller inte förmår och i vilken grad och
på vilket sätt han kan handla efter
uppgjord plan.
Det är vanligt, att tränaren före
löpningen ger ryttaren vissa anvisningar
för ritten. Men gäller det erfarna och
skickliga jockeyer, så är det bättre, ju
mindre de före löpningen bindas genom
instruktioner.
Slutstriden.
Löpningar avgöras ofta, kanske i regel,
genom slutstrid, eng. finish, på upploppet.
Men många löpningar avgöras före
upploppet. Löpa två hästar t. ex. en längre
sträcka sida vid sida i skarp fart, kan
det hända, att den ena tröttnar och faller
ihop före eller i början av upploppet.
Ofta varar emellertid striden, till dess
mållinjen passeras. Då måste hästen
drivas eller »ridas ut». Drivningen börjar
så småningom, och hjälpernas styrka och
effektivitet stegras efter behov. Då
hästens spänstighet börjar ge efter eller då
han har svårt att öka sin hastighet, drives
han fram mot bettet genom slag med
underskänkeln. Underskänkelns verkan
förstärkes genom sporren, om hästen är
van att reagera på rätt sätt för sporre.
Då hästen icke längre söker stöd på
bettet, måste händerna taktmässigt följa
hästkroppens sträckning och
sammandragning, så att hästen icke vid varje
galoppsprång hejdas av bettet. Det är den
så karakteristiska »drivningen med
händerna». Rörelsen avser att för den
tröttnande hästen underlätta bibehållande av
schvung och balans i aktionen.
Det yttersta medlet i drivningen är
spöet. För en del hästar, särskilt för
tunga, flegmatiska hingstar, är
användning av spöet oundgängligt, för att de
skola göra sitt bästa. Men ofta gör spöet
mer skada än nytta. Många erfarna
tränare anse, att flera löpningar ha förlorats
än vunnits genom bruk av spö, och
fråntaga ofta yngre ryttare spöet före
löpningen. I varje fall bör spöet brukas
endast kort stund.
Det är typiskt för dåliga ryttare, att de prygla
långa sträckor. I samma ögonblick hästen
svarar för spöhjälpen genom att öka, skall den
upphöra. Spörapp på en trött häst, som redan
gjort sitt yttersta, kan för alltid förtaga hononi
779
788
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
