Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapplöpningssport, av ryttmästare Frank Martin, professor Martin P:n Nilsson och redaktör Rune Carlsson - Modern kapplöpningssport - Träning - Litteraturanvisningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAPPLÖPNINGSSPORT
och gålusten icke ge efter, och detta
förhindrar senskador, som lätt inträffa, då
muskulaturen slappnar.
Den säkra regeln för träningsarbetet
är, att arbetet måste passas efter
individen. Långsamma, långa kantrar bygga
upp muskulaturen, snabba galopper, även
korta, träna hjärta och lungor.
Hinderhästens hoppträning.
Vid hinderhästens träning tillkommer
övning i hoppning. Ju långsammare och
försiktigare man går till väga i början
av inhoppningen, desto bättre resultat
når man i regel.
Lämpligast är att börja utan ryttare i en
hindergård, där hästarna utan att hetsas få ta
små hinder, som icke bereda någon svårighet
utan ge dem lust för sysselsättningen.
Bedrives hoppningen utan ryttare på rätt sätt
under tillräcklig tid, behöver hoppningen med
ryttare sedan icke bereda några svårigheter.
Vid de första lektionerna under ryttare är det
lämpligt att låta hästen trava mot hindret och,
när han närmar sig det, själv slå galopp. En
häst, som lärt sig att ta satsen på rätt plats,
har hopplust och förtroende för sin förmåga,
har ingen svårighet att lära sig hoppa snabbt
och säkert i full fart. Inhoppningen bör vara
verkställd, innan det verkliga galopparbetet
börjar.
Under detta inskränkes hoppningen till
enstaka övningar för att underhålla färdigheten.
Gamla erfarna hinderhästar behöva mellan
löpningarna icke övas i hoppning och under
träningsarbetet hoppa, endast om de icke löpt
på länge.
Hinderhästens galoppträning.
Hinderhästen tränas efter i stort sett
samma grunder som slätloppshästen.
Galopper över hela distansen äro i regel
onödiga och anses av många tränare
skadliga. Några galopperingar på 2 400—3 000
m i god fart före löpningen äro
tillräckliga. Endast för löpningar på 6 000 m eller
längre distanser är det tillrådligt att ge
en enstaka längre galopp i halv fart.
Det har förekommit, att hinderhästar med
framgång tränats för långa hinderlöpningar på
omkring 4 000 m genom galopper på endast
1 200-1 600 m.
Hältor under träningen.
Ovälkomna avbrott i träningsarbetet
och löpningsdeltagandet förorsakas ofta
av hältor. S. k. skenbensömhet hos
tvååringar eller andra unga hästar, som
tidigare icke varit i träning, är ytterst
vanlig men dess bättre i regel ofarlig
och går över efter en tids vila och
lämplig behandling.
Oftast kan tvååringen efter ett avbrott
fullfölja sin säsong. I många fall torde
skenbensömhet kunna undvikas, därest tränaren har
klart för sig den verkliga orsaken, vilken i
regel är för stark och för tidig belastning av
en hästrygg, som icke har tillräckligt
utvecklad muskulatur för att utan men kunna bära
ryttarens tyngd.
De ojämförligt vanligaste skadorna på
alla löpningshästar drabba frambenens
böjsenor och gaffelband. Om en lindrig
skada uppmärksammas och behandlas i
tid, kan den ibland hävas utan att
förorsaka alltför långvarigt uppehåll i
arbetet. En allvarlig skada, som medför
hälta, eller en s. k. nedbrytning, varvid
ett större eller mindre antal sensträngar
brustit, kräver omedelbart
veterinärbehandling men framför allt tid.
Rationellt är att ge hästen ett års vila från
träning och löpningar. Får hästen åter börja
galoppera, så snart hältan är hävd men innan
tillräcklig tid förgått efter skadans uppkomst,
medför det nästan undantagslöst
missräkningar. Halvmesyrer, då det gäller senskador,
hämna sig.
LITTERATUR AN VISNING AR.
Litteraturen om kapplöpningssport är
synnerligen rikhaltig, och särskilt på engelska,
franska och tyska ha många verk av stort
värde publicerats.
Engelska arbeten.
Bland verk, som behandla den moderna
kapplöpningssportens uppkomst, må nämnas: J.
Strutt, »The Sports and Pastimes of the People
of England» (1801), och H. C. Howard, »Racing
and Steeple-chasing» i Badminton Library
(1900). Såväl den äldre som nyare historien
behandlas i T. A. Cooks standardverk »History
of the English Turf» (3 bd, 1905), som
kompletterats av T. H. Browne, »History of the English
Turf 1904—30» (2 bd, 1931). Bland övriga
arbeten märkas främst J. Kent, »Racing life of
Lörd George Cavendish Bentinck» (1892), J.
Porter, »Kingsclere» (1896), C. Morton, »My
sixty years of the Turf» (1930), R. Marsh,
»Trainer to two Kings» (1925), och G. Lambton,
»Men and horses I have known» (1924).
Sistnämnda arbete, skrivet av en av Englands
förnämsta ryttare och tränare, är en guldgruva
för alla kapplöpningsintresserade.
Bland arbeten behandlande träningen av
kapplöpningshästar må nämnas W. Day, »The
Raee-horse in Training with Hints ön Racing and
787
788
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
