Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kortdistanslöpning - Historik, av redaktör Sven Lindhagen, Kortdistanslöpning under antiken av redaktör Rune Carlsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KORTD1STANSLÖPNING
Bild 1. Den enda bild, om vilken man med
säkerhet vet, att den föreställer en
diaulos-löpare, visar, att denna sträcka löptes i samma
stil som stadionloppet. Dock äro armrörelserna
ej fullt så kraftiga som på bilder av
stadionlöpare (jfr Antikens sport, pl. 1, 4).
Inskriptionen lyder i översättning: »Jag är pris för en
diauloslöpare». Fragment av en amfora från
omkring 550 f. Kr.
loppet och tre gånger i diaulos. En annan
berömd idrottsman, Astylos från Kroton, segrade
bl. a. vid tre olympiska spel i följd (488—480
f. Kr.) i både stadionlopp och diaulos. Ännu
framgångsrikare var Leonidas från Rhodos, som
vid fyra spel i följd (164—152 f. Kr.) blev
»triastes», d. v. s. tredubbel segrare (i
stadionlopp, diaulos och ->-dolichos).
Som nämnts förekom stadionloppet
redan vid de första Olympiska Spelen (776
f. Kr.), då Koroibos från Elis vann, och
var under de tretton första spelen den
enda grenen på programmet. Segern i
stadionloppet var den kanske högst
skattade av alla, och efter segraren i denna
gren uppkallades olympiaden.
Se vidare artikeln Löpning. R- C-n.
Kortdistanslöpning under medeltiden och
början av nyare tid.
Under medeltiden och början av nyare
tid ingick -^-löpning i de idrottstävlingar,
som förekommo vid folkfesterna. Någon
utpräglad kortdistanslöpning torde det
emellertid ej här ha varit frågan om.
Ett undantag utgör möjligen en under
1500-talet i England förekommande
»lystringstäv-ling». De tävlande stodo i en klunga, en av
dem ropade ut vart de skulle springa och
satte i väg, varpå de andra rusade efter och
försökte komma före till det angivna målet.
Under »pedestrianismens» andra period
kring år 1800 (->Fri idrott, sp. 354)
förekommo däremot tävlingar på korta
distanser, bl. a. 100, 120 och 140 yards.
De noterade tiderna ha emellertid vanligen
blott kuriositetsvärde, då man saknade
möjlighet till effektiv tidtagning och blott kunde
avläsa tiderna på en i gång varande klocka.
Uppgifter om 100 yards på 12s och 440 yards på 56s
förefalla emellertid trovärdiga och torde
beteckna rekord för landsvägslopp i början av
1800-talet.
Tidtagaruret möjliggjorde modern idrott och
rekord.
Av avgörande betydelse blev
konstruerandet av den första kronografen, på
vilken schweizaren Adolph Nicole uttog
patent 14 maj 1862. Tack vare denna
uppfinning gåvos möjligheter att notera
exakta tider.
Modern fri idrott daterar sig från den
första matchen Oxford—Cambridge 1864,
varpå engelska mästerskapen instiftades
2 år senare. I båda tävlingarna ingingo
löpning 100 och 440 yards från början i
standardprogrammet.
Segrartiderna första året voro 10,5S, resp. 56s
i universitetsmatchen, 10,5s, resp. 55s i
mästerskapen. Redan vid denna tid förekom
specialisering med olika deltagare på 100 och 440
yards.
En neger var världens förste »store» sprinter.
Den sträcka, som samlade de flesta
deltagarna, var 100 yards, som redan från
början löptes på skilda banor. Att
prestera »evens», d. v. s. jämnt 10 yards i
sekunden (100 yards på 10s) var de första
idrottsdecenniernas stora mål. Den
förste, som lyckades nå detta mål, var den
i Darlington, England, bosatte negern
Arthur Wharton, som vid engelska
mästerskapen 1886 såväl i försök som final
nådde 10s.
Hans svåraste konkurrent var C. G. Wood från
Blackheath, som 1887 satte rekord på 220 yards
med 21,8s, en sträcka, som först 1902 upptogs på
mästerskapsprogrammet. Wood noterade 1887
även den utmärkta tiden 31,4s på 300 yards.
947
974
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
