Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kortdistanslöpning - Teknik och taktik, av major Nils E. Hellsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KORTD1STANSLÖPNING
så att kroppstyngden huvudsakligen
kommer att vila på främre benet, och
höfterna höjas så mycket, att kroppen
kommer i det för frånskjutningen bästa
läget, varvid bakre knäet lyftes från
marken. Vid denna rörelse få hälarna ej följa
med framåt utan skola hållas något
tryckta bakåt.
Ryggen kommer nu i allmänhet att
befinna sig ungefär i vågplanet. Huvudet
skall hållas i linje med kroppen och
blicken riktas något framför startlinjen.
Av vikt är att kroppen även i denna
ställning hålles lös och utan spänning,
med alla sinnen inriktade på en
»explosion», när ljudet av skottet uppfattas.
Löparen skall således inrikta hela sin
uppmärksamhet och alla sina tankar på själva
skottet, ej på att snabbt komma ur
groparna.
Startskottet går.
På skottet sträckes främre benet
blixtsnabbt, och samtidigt ryckes bakre foten
efter en fråntryckning fram och sättes i
marken på lämpligt avstånd, vanligen
omkring en halv m, från startlinjen,
varefter benet fortsätter den av det andra
benet påbörjade påskjutningen av
kroppen framåt. Vid stegets tagande
upp-vinklas foten för att därigenom bättre
liksom kunna gripa tag i marken.
Viktigt är här att höfterna ej skjutas
upp; man skall i stället ha en känsla av
att de nästan svängas framåt mellan
armarna.
Benen trumma sedan på bakom
kroppen och skjuta på denna, som först så
småningom får den för loppet lämpliga
uppresningen. Reses bålen för tidigt,
komma benen att liksom springa förbi
denna, och man får en känsla av att ej
komma någon vart. Även steglängden
ökas endast så småningom.
Den vanligaste åsikten är, att man ej
bör göra någon affär av armarnas arbete
i starten utan att de naturligt få anpassa
sig efter benens rörelser.
Andra anse, att, om t. ex. vänster fot är
främst, skall vid startskottet höger arm svängas
bakåt för att därigenom underlätta framdri-
957 974
Bild 8. »Färdiga!»
vandet av kroppen. En kortvuxen löpare har
därvid oftast armen nästan rak, en lång löpare
något böjd. Vänstra armen får däremot, vilken
stil man än använder, aldrig svängas långt
framåt.
Loppet.
Den kraftutveckling — ovan liknad vid
en explosion — som ägt rum vid starten
skall öka ända till målet. Detta betyder,
att löparen, när benen trummat fram
kroppen till full fart, ej får nöja sig med
detta utan måste sätta in hela sin
viljekraft på att ytterligare öka farten. För
att detta skall vara möjligt, får han ej
böja fram överlivet, då höfterna skjutas
bakåt. Kroppens hela längdaxel måste i
stället vara något fälld framåt.
Den sista kraftansträngningen,
finishen, sker huvudsakligen genom ökning
av steglängden och, i sista steget, en
tänj-ning av kroppen till det yttersta. Att fälla
bålen framåt, innan mållinjen nåtts,
verkar farthämmande och är förkastligt.
Hela loppet skall ske med låg fotföring
och under kraftigt vristarbete. Löpningen
sker på fotbladet och ej på tå. Höfterna
skola efter uppresningen följa en så
vågrät linje som möjligt.
Armarna, böjda till ungefär rät vinkel
mellan över- och underarm, med någon
ökning av vinkeln, när de slås ned, skola
arbeta löst men ändå kraftigt i
löpriktningen. Händerna böra ej föras högre
än i höjd med munnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
