Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kulstötning - Historik, av redaktör S. Lindhagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KULSTÖTNING
HISTORIK.
Kulstötning är en modern idrottsgren,
som »konstruerats» med antikens
->sten-stötning som förebild. I modern tid
förekom kulstötning så vitt man vet tidigast
i Jahns gymnastik. I denna använde man
en järnkula, som vägde 5 kg.
Som tävlingsidrott härstammar
emellertid kulstötning från Skottland och
Irland. I båda dessa länder ha olika former
av tunga kast, främst släggkastning,
bedrivits sedan gammalt. Under första
hälften av 1800-talet upptogos där även
sten- och kulstötning, troligen för att få
ett kast, vid vilket centrifugalkraften ej
spelade samma roll som vid vikt- och
släggkastning.
Ursprungligen torde man ha använt stenar
att stöta med, men redan tidigt ersattes stenen
på många platser av en metallkula. I Luss i
Skottland använde man sålunda en järnkula
och i Aboyne en blykula med urtagning för
fingrarna. Standardviktema voro 22 och 16
skålpund (9,978, resp. 7,257 kg), vilken senare
vikt blivit standardvikt även i modern idrott.
Även efter den moderna idrottens genombrott
bedrives kulstötning i traditionell form vid
folkfesterna i Skottland. Den mest berömde
av skotska sten- och kulstötare under 1800-talet
var Donald Dinnie.
Kulstötningen upptogs redan från början på
den moderna fria idrottens program.
Kulstötning upptogs på programmet
för matchen Oxford—Cambridge 1865,
andra året denna match arrangerades,
samt på engelska mästerskapen .från
dessas första år, 1866.
Man stötte en 16 skålpunds (7,257 kg)
kula på gräs från en kvadrat med 7 fots
(2,1336 m) sida, uppritad eller begränsad
av ribbor. Redan från början
fastställdes, att kulan skulle »stötas» från axeln;
med armbågen ända till utkastet
någorlunda lodrätt under axeln, intill midjan.
»Kast» av kulan — med armbågen riktad
ut från kroppen — underkändes, då man
ansåg, att denna stil medförde bättre
resultat, ett antagande som dock aldrig
kunnat till fullo bevisas.
Segrarresultaten vid engelska mästerskapen
höllo sig de första åren mellan 11 och 12 m.
År 1872 nådde den starke E. J. Bor 12,928 m,
det första resultat som fick anseende som
världsrekord. Man ansåg på den tiden, att kul-
1057 34—1
Bild 1. Kulstötare i kilt. Kulstötning med tung
kula (12,7 kg) vid de årliga »Highland Games»
i Aboyne i Skottland.
stötning var förbehållen stora och starka
karlar, tills M. Davin, den äldste av tre irländska
bröder, som gjort sig kända som utmärkta
all-roundhoppare, 1876 slog engelske mästaren, T.
Stone, och bevisade ansatshastighetens betydelse.
Även i USA upptogs kulstötning på
programmet redan vid de första
mästerskapen i fri idrott 1876. Den utfördes
liksom släggkastning från en cirkel med
2,1336 m diameter.
De första sex åren höllo sig segrarna kring
11,25 m, men 1883 nådde F. L. Lambrecht från
New York 13,106 m och blev den förste i
världen, som stötte över 13 m. G. R. Gray från
Toronto, Canada, som dock huvudsakligen
tävlade för New York AC, blev den förste, som
nådde över 14 m (14,325 m 1893).
Från sekelskiftet drevos resultaten i höjden
genom förbättring av tekniken.
Kring sekelskiftet drevo amerikanen
R. Rose samt irländarna W. W. Coe och
D. Horgan i inbördes konkurrens
resultaten i höjden. Coe införde den nu
överallt använda benväxlingen i utstöten och
blev den förste, som stötte över 15 m
(15,09 m 1905), varpå Rose 3 gånger ökade
rekordet.
Tidigare hade man använt en stil, där
kastarna blott togo ett par snabba steg i ringen
och stötte utan att i utkastet föra fram höger
ben mot gränslinjen. Även höger axel hölls
tillbakadragen; blott armkraften utnyttjades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
