Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Livrättning, av stadionchefen Erik Bergvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIV RÄDDNIN G
dels som lagtävling. Vid den senare är
lagmedlemmarnas sammanlagda tid avgörande. —
Tävlingar äro särskilt vanliga i Danmark.
Svenska mästerskap.
SM i livräddning för herrar upptogs p&
mästerskapsprogrammet 1906, för damer 1921.
1906 W. Persson, SKK; 1907—08 P. Hansson,
SKK; 1909 R. Andersson, SKK; 1910 H. Julin,
SKK; 1911—12 E. Bergqvist, SKK; 1913 T.
Henning, Neptun; 1914 Ingen tävling; 1915—16 T.
Henning, Neptun; 1917—18 C. Anderson, Neptun; 1919
T. Henning, Neptun; 1920 C. Anderson, Neptun;
1921 T. Henning, Neptun; 1922 H. Lundqvist,
Västerås SS; 1923 G. Persson, SKK; 1924 P.
Cederblom, S. 02, Göteborg; 1925 G. Persson, SKK; 1926
T. Ancher, S. 02, Göteborg; 1927—28 T. Wissnell,
Hellas; 1929 G. Andersson, SKK; 1930 G. Robach,
Neptun; 1931 B. Svensson, SKK; 1932 G. Robach,
Neptun; 1933—35 G. Andersson, SKK; 1936—37
R. Julin, SKK; 1938 G. Andersson, SKK; 1939
P. O. Olsson, Hellas; 1940 R. Julin, SKK; 1941 K.
Fransson, IP Elfsborg; 1942 T.Henning j;r, Neptun.
Damer.
1921—22 J. Gylling, Najaden; 1923—24 H.
Töpel, Najaden; 1925 V. Pettersson, Eskilstuna SS;
1926 E. Olliwier, SKK; 1927—29 M. Eliasson, IPK
Sthlm; 1930—33 I. Dott, Norrköpings KK; 1934
I. Sjöstam. Örebro SS; 1935 K. Eriksson, SKK;
1936—38 M. Berglund, SKK; 1939 G. Söderberg,
IPK Sthlm; 1940 I. Wallin, IFK Sthlm; 1941—42
G. Söderberg, IFK Sthlm.
Livräddning på is.
Islivräddning upptogs på Svenska
Livräddningssällskapets program 1921, men redan
tidigare hade sällskapet samt scoutorganisationer
bedrivit denna gren. Även SK Isbitarna i
Göteborg (st. 1933, 44 medl. 1942) har propagerat för
islivräddning.
För den som går ned sig i en isränna
eller annan vak med starka iskanter, är
det, om han är simkunnig, ej svårt att
taga sig upp, om han
blott kan få fäste i
den hala isen.
Har man icke
isdubbar eller ispik, duger en
kniv eller i värsta fall
en slant eller en knapp,
som man trycker fast i isen. Man drar sig
upp sidledes. Försöker man draga sig upp
framlänges, sjunka benen, i synnerhet om det
är ström, lätt under iskanten, och det är då
svårt att taga sig upp. När man dragit upp
överkroppen på iskanten, kastar man upp ena
benet, drar sig ytterligare ett stycke framåt och
kastar upp det andra.
Värre är det, när man gått ned sig på
is, som icke bär. Sedan gammalt har man
dock känt till en utmärkt metod för
sådant fall, nämligen att slå en smal
ränna i isen och taga sig upp ryggledes
genom denna (bild 5). Rännan i isen slås
åt det håll, där denna är starkast, och så,
att den avsmalnar i en skarp spets.
När man simmar och halar sig ryggledes fram
genom rännan, pressas kroppen upp på
iskanterna, som sjunka under vattenytan. Så
småningom kommer man upp på bärande is, och
om man iakttar den försiktigheten att icke resa
sig upp utan sakta hasar sig fram på rygg, når
man till sist hållbar is.
När man skall hjälpa andra upp ur vak,
bör man även taga upp dem ryggledes.
Är isen svag, måste man nalkas vaken
krypande på magen. Har man en tunn
bräda eller en stege till hands, stärker
detta betydligt isens bärkraft. Man
stannar så långt från vaken, att man lagom
kan slänga åt den nödställde en lina,
en röck eller något liknande, tillsäger
honom att vända ryggen mot iskanten
och drar sakta upp honom på isen. Man
släpar honom sedan efter sig, tills han
kommer på hållbar is.
Den som saknar ->iskunskap bör icke
på egen hand bege sig ut på isfärder eller
skridskoturer. Vid längre färder på is
bör man alltid medföra -^isdubbar och
-Mspik samt helst även livlina.
Livlinan bäres antingen uppvirad över axeln
eller på en lintrissa, som bäres fäst vid
livremmen, så att den lätt kan lösas och kastas.
Lintrissan består av två runda skivor av
masonit, mellan vilka linan upprullas och
förvaras. Trissan bör vara 15 cm i diameter och
3 cm tjock samt linan 20 m lång. Detta
räddningsredskap utmärker sig för stor
träffsäkerhet. På bild 6 visas hur man kastar med det.
Efterbehandling vid räddning ur isvak.
Köldverkan är ofta den indirekta
orsaken till dödlig utgång av isvaksolyckor.
Medvetslöshet inträder eller fingrarna bli
stela, och den nödställde släpper sitt tag
Bild 5. »Rätteligit
Sätt at frälsa sitt Lif
utan andras tilhjelp,
då man har den
olyckan at gå eller
kiöra sig neder på
Is.» — Efter ett
plakat från 1766 av J.
M. Hallonqvist.
Bild 6. Hur
lintrissan kastas.
140 134
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
