Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Långdistanslöpning - Historik - Modern långdistanslöpning, av redaktör Sven Lindhagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pl. 1. LÅNGDISTANSLÖPNING
Bild 1. En tävling i Brompton, England,
mellan indianen Louis Bennett, kallad »Deerfoot»
(hjortfot), och några av de bästa
engelsmännen. — Efter Illustrated London News 1861.
Kapten Barclay Allardice var den mest
bekante löparen under pedestrianismens andra
period i slutet av 1700- och början av 1800-talet,
men han ägnade sig mest åt »överlånga»
sträckor. Anmärkningsvärda resultat av
rekordkaraktär från denna tid äro: 2 eng. mil J. Beal
på 9m 48s och 4 eng. mil A. Wood på 20.21, båda
1805. Att banorna höllo fulla mått torde dock
ej vara säkert.
Även i USA och Canada förekommo
professionella tävlingar, vanligen på
längre sträckor. Matcherna mellan
Thomas Jackson, USA, och Sheppard,
England, på 1840-talet äro berömda. Åren
omkring 1860 kulminerade intresset för
professionell långdistanslöpning, vars
mest populäre representant var indianen
Louis Bennett »Deerfoot» (hjortfot). Han
reste 1860 över till England, där den
professionella löpningssporten därigenom fick
sin kanske största blomstring.
Ej »fint» att löpa långdistans.
Det har möjligen varit dessa
professionella tävlingar på 1860-talet, som gjort,
att långdistanslöpning betraktades som
»underklassidrott», en stämpel som
alltjämt på många håll vidlåder den. När
den moderna fria idrotten uppstod i
England i och med den årliga matchen
Oxford—Cambridge (från 1864) och
engelska mästerskapen (1866), upptog därför
långdistanslöpning en föga observerad
plats.
Löpning 4 eng. mil hade varit den mest
populära »kortare långdistansen» för
professionella, och samma sträcka upptogs på
mästerskapsprogrammet. medan studenterna togo 2
eng. mil (från 1868 3 mil). Först 1879 upptogs
på mästerskapsprogrammet även 10 mil.
Huvudintresset bland löpare och publik
koncentrerades till löpning 1 eng. mil, och längre
sträckor löptes av flertalet utan specialträning.
Goda tider nåddes emellertid av J. H. Morgan,
Oxford (15m 20 ’As på 3 mil, 1868), och W. M.
Chinnery, London AC (21.11 på 4 mil, 1868).
Engelsmannen A. Shrubb var den förste store
långdistansspecialisten.
Engelsmännen dominerade — trots
bristande specialträning — de längre
sträckorna under flera årtionden.
Bäst voro W. Siade, allroundlöparen W. G.
George, som var sin tids bäste i världen på
Va—10 eng. mil, samt senare S. Thomas och
C. Bennett. Den förste store specialisten var
A. Shrubb, vars världsrekord på några
distanser stodo från 1904 till 1936, samt senare A. J.
Robertson och E. R. Voigt.
Norden tog ledningen 1912.
I Norden dominerade sträckor omkring
1 eng. mil intresset långt in på
1900-talet. K. Hellström, specialist på
medeldistanser, var Nordens bäste även på
5 000 och 10 000 m. De första
specialisterna på långdistans voro E. Fast och J.
Svanberg, som tillhörde Europaeliten
under 1900-talets första årtionde. Kring
1910 nådde även Georg Pettersson och
B. Fock hög klass.
Finland spelade till 1910 en
underordnad roll i långdistanslöpning. Då nådde
de tre bröderna Tatu, William och
Hannes Kolehmainen eliten, och den
sistnämnde skapade genom sina segrar över
fransmannen J. Bouin bestående intresse
för långdistanslöpning i Finland.
Hans främsta efterföljare blevo P. Nurmi och
den vanligen i USA bosatte V. Ritola, vilka i
konkurrens med svenskarna E. Backman och
Edvin Wide samt fransmannen J. Guillemot
avsevärt förbättrade resultaten.
Hård maskinmässig träning infördes.
Nurmi, den främste allroundlöparen
hittills i världen, Ritola och Wide samt
— omkring 1930 — polacken J.
Kuso-cinski blevo banbrytare för en ny
löpar-skola, som kännetecknades av
utomordentligt hård, maskinmässig och
»själv-plågande» träning.
I träningsprogrammet ingingo dagliga, långa
promenader och dessutom hård löpning på
landsväg och bana. Att denna träningsmetod
var föga ändamålsenlig framgår bl. a. därav,
att t. ex. Edvin Wide nådde många av sina
191
Tryckt >7» 42
192
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
