Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Längdhopp med anlopp - Tävlingsregler, av Sven Lindhagen - Teknik, av major Nils E. Hellsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÄNGDHOPP UTAN ANLOPP
Varje deltagare äger rätt till 3 hopp, de sex
bästa till ytterligare 3. Det bästa av samtliga
6 hopp räknas som slutresultat. Vid lika
resultat avgör näst bästa hopp, äro dessa lika
därnäst bästa etc. Äro alla hopp lika, sker
om-hopp, som ej räknas som slutresultat.
Hopplängden mätes med stålmåttband vinkelrätt
från det närmaste ställe, där någon del av den
tävlandes kropp berört marken — även utanför
hoppgropen — till plankans åt nedslagssidan
vända kant eller dess förlängning.
I England mättes ännu i början av 1930-talet
längdhopp ej med måttband, utan
nedslagsgropen hade på båda långsidorna måttförsedda
ribbor, över vilka lades en lång ribba
vinkelrätt över gropen, bakom bakersta
nedslagsplatsen.
Om tävlande passerar vid sidan av
upphopps-plankan eller trampar över densamma, räknas
detta som ett försök (»dött hopp» eller
»övertramp»), vilket ej mätes. S. l.
Teknik.
Längdhopp ställer liksom alla hopp
stora krav på rörelsekänslan och bidrar
också att i hög grad utveckla denna. Hela
rörelseapparaten deltar, och de olika
momenten av rörelsen måste så
omärkligt och mjukt som möjligt övergå och
gripa in i varandra. Särskilt gäller detta
övergången mellan anlopp och upphopp.
Anloppet.
Snabbheten i anloppet är avgörande
för hoppets längd. Detta framgår bl. a.
av att så gott som alla verkligt goda
längdhoppare också varit goda
kortdistanslöpare. Från ett 100 m-lopp skiljer
sig anloppet i längdhopp däri, att man
vid det förra måste snarast möjligt få
upp högsta fart, vid det senare bortfaller
denna fordran. Farten uppdrives genom
en jämn stegring. Anloppet skall vara så
långt, att man till upphoppet uppnått
största möjliga löphastighet.
Längdhopparen får varken öda kraft på att alltför
snabbt taga upp farten eller trötta ut sig
genom ett överdrivet långt anlopp.
Längden av detta varierar mellan 30—45 m,
den vanliga torde vara 35—40 m —
världsrekordinnehavaren J. Owens hade
omkring 30 m.
Härvid är att märka att anloppets längd eller
rättare steglängden ofta kan variera från gång
till gång. Är anloppsbanan hårdare än vanligt
eller blåser det medvind, ökas steglängden,
är banan lösare eller om det blåser motvind,
minskas den. Anloppet måste präglas av den
största säkerhet, så att man utan avsaktning
eller ändring av steglängden med
upphopps-foten kan träffa rätt på plankan.
Där anloppet skall börja, utsättes ett
märke. Ett eller två steg bakom detta
märke börjar hopparen och skall sätta
upphoppsfoten vid märket. För
kontrollens skull kan sedan ett mellanmärke
utsättas 6—8 steg från plankan, och även
vid detta märke skall upphoppsfoten
sättas.
Mellanmärken äro dock endast behövliga, till
dess den absoluta säkerheten i anloppet
vunnits och för inspringningen av detta. När
anloppet en gång börjat, kan eller bör ej
hopparen taga någon hänsyn till dem — skulle han
göra så, komme det att inverka distraherande
och därigenom hämmande på farten och kraften.
Upphoppet.
Vi antaga, att vänster fot är
upphopps-fot. Utan någon avsaktning eller
förändring av steglängden sättes vänstra
foten i plankan, vänd rakt i
anloppsrikt-ningen. Under vänstra benets kraftiga
frånskjutning svänges högra benet med
böjt knä framåt som till ett vanligt
löpsteg men med en ökad uppsvängning av
knäet, som leder rörelsen. Även armarna,
särskilt den vänstra, svängas framåt—
uppåt, och skuldrorna höjas.
Av farten i anloppet kastas kroppen
framåt, vänstra benets kraftiga
sträckning, förstärkt med högra benets och
armarnas svängning, slungar kroppen
uppåt och något framåt. Rörelseriktningen
blir således till en början framåt—uppåt.
Av avgörande betydelse är att överliv
och höftparti vid upphoppet stå mitt
över upphoppsbenet. Endast då kan den
kraft, som erhålles genom upphoppet,
fullt utnyttjas. Viktigt är att hopparen
får tillräcklig höjd på hoppet.
Näst anloppet betyder upphoppet mest för
hopplängden. För hopparen skall upphoppet
verka och kännas som en fortsättning av
anloppet. Träningen måste framför allt inriktas
på att låta övergången från anlopp till upphopp
ske så naturligt och obesvärat som möjligt,
varvid bålens, d. v. s. överlivets och höfternas,
ställning särskilt beaktas. Mindre lämpligt
torde vara att göra armarnas rörelser till föremål
för särskild övning; bäst är att låta dem
naturligt inpassa sig i rytmen.
237
228
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
