Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Längdlöpning på skidor - Historik, av redaktör Sven Lindhagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÄNGDLÖPNING PÅ SKIDOR
seende: 1) J. Ritola, Fi, 2t 23m 13,4s; 2) J. Räihä,
Fi, 2.28.12; 3) Fredrik Liljeberg, Fi, 2.35.16,6;
4) I. Svendsen-Bj erke, No, 2.36.00,6; 5) B.
Holmen, No, 2.42.16,8; 6) J. Holmen, No, 2.42.56,4.
Därefter följde de övriga 4 norrmännen och
som elfte man förste svensk, lappen Nils
Nilsson, med tiden 2.51.52,6.
Finlands vid dessa tävlingar
dokumenterade överlägsenhet i lätt terräng
bekräftades ytterligare vid -^-Nordiska
Spelen 1901, 05, 09 och 13, även om
svenskarna för varje gång bjödo allt hårdare
konkurrens. I den svåra norska terrängen
i ->-Holmenkolltävlingarna, i vilka
Sverige första gången deltog 1903, voro
norrmännen lika överlägsna. Den första
svenska framgången av betydelse kom först
1913, då Haldo Hansson vid Nordiska
Spelen i Östersund segrade på den som
tävlingsdistans ovanliga sträckan av 9 mil.
Svenska storlopp.
Skidfrämjandet började 1893 med sina
nationella tävlingar, arrangerade på olika
platser för varje år, och dessa blevo av
mycket stor betydelse, då praktiskt taget
alla svenska »storrännare» startade.
»Främjandets nationella» ansågos också
till 1910, då SM började, som inofficiella
mästerskap.
Under 1920- och 30-talen fick Sverige
en rad traditionella tävlingar, främst
-^-Vasaloppet, vilka i hög grad bidragit
till längdlöpningens popularisering.
»Kampen om 5-milen.»
Av avgörande betydelse för
längdlöpningen i hela Norden blev att Sverige på
initiativ av S. Hermelin fr. o. m. 1918 på
allvar koncentrerade sig på att söka vinna
5-milsloppet i Holmenkollen.
Deltagandet möjliggjordes under en följd av år
tack vare F. Hagströms frikostiga
mecenatskap.
Som Holmenkolltävlingarna då blott
omfattade kombinerad tävlan och 50 km
och då svenskarna icke hade några
utsikter att vinna den förstnämnda
tävlingen, var det naturligt, att intresset
koncentrerade sig på 5-milen. De
svenska ansträngningarna att vinna detta lopp
föranledde även finnarna att skicka sina
bästa löpare till Holmenkollen.
Det första allvarliga svenska försöket, 1918,
hade så när resulterat i seger, men T. Haug
lyckades i sista stund slå de ledande G.
Johansson och H. Isaksson
(->Holmenkolltävling-arna). Denna knappa förlust sporrade till
fortsatta ansträngningar och tvingade norrmännen
till specialträning på 5 mil, vilket de förut ej
underkastat sig. Norges — och världens —
främste längdlöpare hade tidigare varit Lauritz
Bergendahl; nu framträdde särskilt — förutom
T. Haug — J. Gröttumsbraaten och T. Strömstad.
År 1922 lyckades det Finland att vinna
dubbelseger genom A. Collin och T. Niku,
och då 5-milen därpå upptogs på
programmet för såväl OS som
FlS-tävling-arna, blev »kampen om 5-milen» ett ofta
återkommande evenemang.
Sverige tvingades därigenom, liksom
Finland, att övergå från långa löpskidor
och lösa bindningar till korta
terrängskidor med fasta bindningar, och även
svenska tävlingsbanor lades i allt svårare
terräng. Bl. a. instiftades 1925 ett »SM på
20 km i svår terräng».
Den första svenska internationella
framgången vanns av J. Lindgren och J. Wikström
genom dubbelseger vid FIS-tävlingarna i
Cor-tina 1927, men som varken Norge eller Finland
deltog, väckte segern ej så stort uppseende.
Viktigare blev den trefaldiga svenska triumfen
vid OS 1928 genom P. E. Hedlund, Gustaf
Jonsson och Volger Andersson, vilken skapade ett
starkt svenskt intresse. Sverige dominerade i
stort sett 5-milstävlingarna t. o. m. 1936 genom
S. Utterström, N. Englund, E. Wiklund och A.
Wikström. Senare ha även S. Edin och M.
Brännström nått världseliten. Ären 1937—39 var
Finland framgångsrikt genom P. Niemi, K.
Jal-kanen, P. Vanninen och J. Kurikkala, medan
Norge efter 1936 blott i Lars Bergendahl och
O. Gjöslien haft löpare av världsklass.
På 1930-talet bröts den norska hegemonien på
18 km.
Även på 18 km, där norrmännen länge
voro överlägsna, blev styrkeförhållandet
under 1930-talet utjämnat.
Den första svenska storsegern vanns även
här av J. Lindgren i Cortina 1927 men i svag
konkurrens. Utterströms och A. Wikströms
dubbelseger i Lake Placid 1932 blev signalen till
svensk uppryckning även på kortare sträckor,
och i Erik Larsson, M. Matsbo, A. Dahlquist och
N. östensson har Sverige fått specialister av
yppersta klass, medan Finlands främsta under
samma tid varit P. Pitkänen, J. Kurikkala och
E. Olkinuora. Även här har Norge trängts
tillbaka och i stort sett endast i O. Hagen och
Lars Bergendahl haft löpare av hög klass.
249
244
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
