Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Längdlöpning på skidor - Historik, av redaktör Sven Lindhagen - Utrustning, av fabrikör Sixtus Janson - Teknik, av Nils Englund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÄNGDLÖPNING PÅ SKIDOR
Stortävlingar.
Utom FIS-tävlingarna, som började
1926, och Olympiska Spelen äro
Holmen-kolltävlingarna i Norge och
-^-Lahtisspe-len, Salpausselän hiihdot, i Finland de
förnämsta internationella evenemangen.
Viktiga äro vidare Uleåborgstävlingarna,
Kuopiospelen (Puijon hiihdot) och
->-Ro-vaniemitävlingarna (Ounasvaaran
hiihdot). Inom de tre ledande länderna
tilldraga sig givetvis också de nationella
mästerskapen, i Norge kallade
->Hoved-landsrennet, stort intresse.
I Sverige ha, utom FIS-tävlingarna i
Sollefteå 1934, icke anordnats andra
längdlöpningar av internationell
betydelse än Nordiska Spelen (sista gången
1926). Denna brist på internationella
storlopp med traditioner är ett allvarligt
svenskt handicap.
Föga längdlöpning utom Norden.
I Mellaneuropa infördes längdlöpning
på skidor av norrmän omkring 1890, och
speciellt det 1902 instiftade österrikiska
mästerskapet på 3 mil fick många
deltagare. Stora ansträngningar ha gjorts
för att popularisera längdlöpning, men
försöken ha ej lyckats annat än i viss mån
i det forna Tjeckoslovakien samt i Italien,
som sedan 1937 varit kontinentens
ledande nation i denna gren med flera
även efter nordiska förhållanden goda
specialister. I övriga länder dominera
utförsåkning och backhoppning, och de
internationella längdloppen äro i huvudsak
en trekamp Sverige—Norge—Finland, i
vilken norrmännen fr. o. m. 1930-talets
början i stort sett varit något underlägsna,
då tävlingarna ej arrangerats i Norge. S. L.
UTRUSTNING.
Tävlingsdräkten bör vara av vindtätt
men ej impregnerat tyg och bestå av byxor,
som hållas uppe med hängslen (ej svångrem),
samt blus, båda rymliga. Man bör använda
varma underkläder, i kylig väderlek och blåst
maggördel i form av ett par simbyxor, fodrade
framtill med vaxtaft som skydd för underlivet
mot blåsten. Mössan bör kunna dragas ned
över öronen, handskarna skola vara av smidigt
skinn utan skavande sömmar. Vanligast äro
renhudshandskar. Skorna skola ha stadiga su-
lor, som tåla bindningarnas påfrestning, och
skaft, som nå strax ovan fotknölarna. Två par
ej för tjocka (helst entrådiga) strumpor böra
användas.
Skidorna böra vara helt av björk eller
limmade med hickorykanter till skydd mot
slitning. Hickoryskidor användas av svenska
skidlöpare blott i isföre, av norska däremot
allmänt. Enligt svensk och finsk uppfattning äro
de för tunga. Skidornas längd bör i allmänhet
vara 210 cm (»7 fot»), lättare löpare (under 65
kg) kunna använda 203 cm (»63/, fot»), tunga
(över 75 kg) 218 cm (»7 V4 fot»). Bredden vid
brättet är i allmänhet 70 mm. I lös och djup
snö eller mycket sönderkörda spår (»moddsnö»)
äro längre och bredare skidor fördelaktigare.
Stavarna böra för vanligt före räcka 2—3
cm ovanför armhålan, när de vid avprovningen
stödjas mot golvet. I djup snö (dåligt stavfäste)
kunna de vara något kortare. De skola vara
lätta och smidiga men ej för veka.
Bindningarna äro i allmänhet av den
typ, som fästes i skosulorna med nabbar, och
med spännanordning, som fälles framåt. Av
vikt är att bindningarna — liksom all materiel
— äro lätta och absolut felfria. De böra noga
avsynas i god tid före starten. S. J-n.
TEKNIK.
För att med framgång kunna tävla i
längdlöpning på skidor fordras en mjuk
och smidig kropp med starka, helst
långsträckta muskler i armar och ben samt
kraftiga rygg- och bukmuskler.
Skidlöpningens A och O är glid och rytm.
Glidet bestämmes i huvudsak av
kroppens rörelser men beror också på
lämplig vällning (-^-Skidvallning) och skidans
konstruktion. Rörelserna vid varje
skid-tag skola — för att resultera i ett
fullgott arbete — göras i en viss, för
individen passande rytm. Ju mer rytmisk
skidlöpningen är, dess mer
kraftbespa-rande och effektiv blir den. Rytm och glid
måste avpassas efter föret och terrängens
beskaffenhet. På en slät bana och i gott
före kunna rörelserna tagas ut fullt. I
bruten terräng måste ett eller flera glid
då och då avkortas på grund av spårets
vindlingar, hindrande träd eller dylikt,
andra måste förlängas, då man t. ex. vill
nå krönet av en liten upphöjning.
Grundläggande tävlingsstilar.
Man kan skilja på vissa grundläggande
tävlingsstilar, men i allmänhet användes
249
246
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
