Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Längdlöpning på skidor - Teknik, av Nils Englund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÄNGDLÖPNING PÅ SKIDOR
Bild 2. Två-takts-stakning. Ivan Lindgren,
Lycksele, i 1920-talets utrustning.
en kombination av dessa. Jfr även
artiklarna Skidåkning och Utförsåkning på
skidor.
Växelvis ar m- och
benåkning, även kallad »d i a g o n a 1 s t i 1»,
är den grundläggande stilen i småbruten
terräng. När höger ben framföres, tar
vänster arm ett stavtag, när därpå
vänster ben framföres, tar höger arm
motsvarande stavtag. Om glidet är mycket
gott, kan staven nedsättas framför
kroppen. I regel nås dock bästa effekten, om
staven, pekande snett bakåt, nedsättes
så, att armtaget redan från början får
direkt påskjutande verkan.
För att nå största effektivitet måste
denna stil kombineras med en kraftig
höftsvängning, som driver fram det
framsträckta benet. Därigenom uppnås ett
långt, kraftigt glid, förbättrat av
stav-påskjutningen. Benens avsparkar måste
vara så kraftiga, att åkningen ser
»ryckig» ut. Höger axel ryckes sålunda
framåt—uppåt, samtidigt som höger ben
framföres och vänster arm skjuter på med
staven.
En-takts-stakning hörde ännu
vid 1930-talets slut till de mest använda
stilarna men har delvis övergivits. En
»avspark» bakåt—framåt göres med ena
benet, efterföljt av ett kraftigt
stak-tag, varvid båda stavarna nedsättas
samtidigt och skjuta ifrån på en gång. Man
gör vanligen några sådana avsparkar med
ena benet och byter därefter om med det
andra. I denna stil glider man alltså på
ena skidan (medan staktaget verkar) och
arbetar med den andra.
Två-takts-stakning sker
genom att man gör ett glid med vardera
foten och därpå ett kraftigt staktag i
takten ett-två—hej.
Till denna stil kan hänföras det på längre
sträckor i gott före och lätt terräng använda
åksättet, då man tar 3, 4 eller eventuellt flera
bentag och därpå ett staktag.
Stakning, varvid fötterna hållas
stilla och endast armarna arbeta med
samtidiga, kraftiga stavtag, användes i
isiga, släta spår, på välplogad väg och i
skarföre. Man söker därvid föra fötterna
så långt framåt som möjligt, så att man
har känslan av att man står på hälarna
och pressar tårna mot skidkängans
ovanläder.
I fråga om alla dessa stilar gäller att de
framdrivande rörelserna måste flyta in i varandra.
Farten får ej under något moment sakta av,
utan kroppen måste hela tiden befinna sig i
jämn och oavbruten rörelse framåt.
Bålens hållning.
Ovan beskrivna grundläggande stilar
användas i all slags terräng — med
undantag för branta uppförsbackar och i
utförsåkning. De varieras efter den
åkandes kroppskrafter, kroppsbyggnad,
individuella anlag samt det för dagen rådande
föret. I fråga om stilkombinationer och
kroppshållning kan man tala om två i
Sverige vanliga »skolor».
I Lyckseleskolan, vars främste
representant var John Lindgren, hålles
överkroppen tämligen upprätt, olika
stak-ningsstilar kombineras, och gliden tagas
ut fjädrande och förhållandevis korta;
stundom tagas springsteg i stället för glid.
I liknande stil åker även flertalet
norrmän, som dock kombinera sin stil med
stor teknisk färdighet i -^-utförsåkning.
Lyckselestilen lämpar sig speciellt bra i
lätt, snabbt före och småbruten terräng.
Håsjöskolan, som fått sitt namn
av den i Håsjö (Jämtland) födde Alfred
Dahlquist, är den lätta, eleganta
Lyckselestilens motsats och utgör en
utveckling av 1930-talets finska stil. Över-
249
248
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
