Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lönnkvist, Viktor - Löpande gods (löpande tackling) - Löpande hjort →Jaktskytte, sp. 485 - Löpande rådjur →Jaktskytte, sp. 492 - Löpande älg →Jaktskytte, sp. 491 - Löpning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÖPANDE GODS
Bild 1. Resterna av startplatsen i stadion i
Delfi. I mellanrummet mellan rännorna synes
ett av de hål, i vilka de stolpar nedsattes, som
skilde de tävlande åt.
1929 led. av Riksidrottsförbundets
Överstyrelse.
Lönnkvist, som i yngre år var god
allround-idrottsman och i IFK Luleå vann DM i fotboll
1910—12, var styrelseled. i Norrbottens
Idrottsförbund 1917—19 och 25—36 (ordf. 1926—36)
samt v. ordf. i Norrbottens Fotbollförbund
1925—31. Han har hållit många
idrottskrönikor i radio 1926—39. S. L.
Löpande gods (löpande tackling)
tjänar till att manövrera stänger, rår, segel,
ankare, båtar m. m. och benämnes efter
det rundhult eller det segel m. m., som
det tillhör.
Det skäres genom block i riggen och i däck
för att kunna ledas och halas. Motsats: stående
gods. Jfr Tackling. W.
Löpande hjort Jaktskytte, sp. 485.
Löpande rådjur ->Jaktskytte, sp. 492.
Löpande älg -^Jaktskytte, sp. 491.
LÖPNING.
Löpning (eng. run, fr. cour se à pied,
ty. Lauf, da. Löb, fi. juoksu, no. löp) är
fri idrotts huvudgrupp samt ingår också
som väsentlig del i de flesta idrotter.
Löpningarna indelas dels efter de banor,
på vilka de äga rum, i ban-,
landsvägs-och -^-terränglöpning, dels efter distanserna i
->kortdistanslöpning, ->-medeldistanslöpning
och ->långdistanslöpning, i vilken senare
->entimmeslöpning och -^-maratonlöpning ingå
som särskilda grupper, dels efter tävlingens
speciella art i ->häcklöpning och
^-hinder-löpning, ->laglöpning, ->-stafettlöpning och
->-budkavlelöpning till fots samt
->-oriente-ringslöpning. — Ordet löpning ingår även i
sammansättningarna skidlöpning och, ehuru
mera sällan, skridskolöpning.
271
Historik.
Löpning i antiken.
Liksom nu förekommo i antiken
löpningar över växlande distanser. De
vanligaste löpningarna voro stadionlopp,
diaulos och dolichos. Vid stadionloppet
tillryggalade löparen banan endast från
den ena ändan till den andra, vid diaulos
löpte han banan fram och tillbaka.
Beträffande dolichos’ längd föreligga olika
uppgifter (7—24 stadionlängder). I
Olympia tillryggalades banan sannolikt 12
gånger fram och tillbaka (24
stadionlängder).
Vid de Isthmiska, Nemeiska och
Pan-ateneiska Spelen förekom även en
dubbel diaulos, kallad hippios, där banan
löptes två gånger fram och tillbaka (4
stadionlängder).
Stadionbanan hade olika längd på olika
platser: i Olympia 192,27 m, i Delfi 177,50 m, i Aten
177,60 m, i Epidauros 181,30 m och i Pergamon
icke mindre än 210 m.
Av dessa lopp var stadionloppet alltså ett rent
kortdistanslopp, som närmast motsvarar den
moderna idrottens löpning 200 m. Antikens
medeldistans, diaulos, var enligt modern
uppfattning likaledes ett kortdistanslopp och
motsvarar löpning 400 m, under det att hippios,
närmast motsvarande löpning 800 m, även nu skulle
räknas som medeldistans. Dolichos var
åtminstone i Olympia (omkring 4 600 m) ett rent
långdistanslopp.
Utom dessa löpningar förekom även
ett->va-penlopp, hoplitodromos, vid vilket såväl
utrustning som distans växlade på olika platser. I
Olympia var distansen 2 stadionlängder.
Hur löpningen tillgick.
Som redan antytts löpte man i
Grekland ej runt stadion utan fram och
tillbaka. I sin enklaste form utgjordes
startplatsen av en i sanden ritad linje. Senare,
troligen under 400-talet f. Kr., utgjordes
den såväl i Olympia som på andra
platser av en rad i marken nedsänkta
kalkstensplattor (bild 1), i regel 50 cm breda
och försedda med två längsgående,
parallella rännor, i vilka man förmodar, att de
tävlande placerade fötterna.
Det korta avståndet mellan rännorna (16 cm)
nödvändiggjorde en från den numera brukliga
avvikande startställning med lätt böjda knän
och fötterna tätt tillsammans. En dylik
startställning finns avbildad på flera vaser (bild 2).
Startsignalen gavs av en härold, som ropade
272
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
