Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Löpning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÖPNING
»gå!» (apite). Det torde också ha förekommit,
att man liksom vid kappkörningarna drog ett
rep framför de startande och gav signalen till
start genom att fälla detta.
I vissa stadion fanns på startlinjen en
rad stolpar eller pelare (jfr bild 2) för
att skilja de tävlande åt. Vid
stadionloppet var målet banans andra ända, där i
regel en liknande startplats fanns1. Även
där funnos stolpar, men man vet ej om
de tävlande vid längre löpningar vände
kring var sin stolpe eller kring en
gemensam.
Även om förhållandet, att mittstolpen på
vissa stadion var större, synes tyda på att man
vände kring samma stolpe, är detta dock föga
troligt. I så fall skulle nämligen de löpare, som
haft sina startplatser på höger sida om mitten,
vid vändpelaren möta och knappast kunna
undgå att stöta ihop med dem som haft sina
platser på vänstra sidan.
Försöks- och sluttävlingar.
I stadionloppet indelades de tävlande genom
lottdragning i grupper, som löpte försöksheat.
Enligt den grekiske författaren Pausanias
(100-talet e. Kr.) skulle i Olympia varje grupp
ha bestått av fyra tävlande. Troligt är dock
att stundom flera än fyra startade. Segrarna i
de olika grupperna deltogo i finalen. Banan
var så bred, att tjugo man kunde starta på
en gång.
Klassindelning.
Löparna klassificerades efter ålder, vanligen,
t. ex. vid de Olympiska och de Pythiska
Spelen, i två grupper, ynglingar och män. Den
förstnämnda klassen torde ha omfattat
ynglingar i åldern mellan 17 och 20 år. Vid de
Isthmiska och Nemeiska Spelen funnos tre
klasser: gossar, ynglingar och män.
Ynglingarna betecknades som »de skägglösa». Löpning
var också den enda idrott, i vilken kvinnor
tävlade (^-Kvinnosport, sp. 1108).
Spartaner, arkader och invånarna i staden
Kroton voro antikens bästa löpare.
Vasbilder visa en tydlig skillnad i stil
mellan kort- och långdistanslöpare. I
båda fallen kan man emellertid
konstatera en tydlig överensstämmelse med de
stilar, som numera användas (jfr
artiklarna Kort- och Långdistanslöpning samt
pl. 1 vid Antikens sport).
Någon specialisering förekom icke, och
det hände ofta, att en löpare blev trias-
T.lan förmodar, att målet alltid var förlagt
till samma ända av stadion, där alltså även
starten till diaulos skedde.
273
Bild 2. En grekisk löpare i startställning. Efter
en attisk dryckesbägare från omkring 480 f. Kr.
tes, d. v. s. vann tre olika lopp vid
samma spel. Högt i anseende stod även den
som segrade i löpning vid alla de fyra
stora festspelen. En sådan erhöll
hederstiteln periodonikes (kretssegrare).
En jämförelse mellan de grekiska
löparnas prestationer och moderna är icke
möjlig, då uppgifter om resultat saknas
annat än för dagslånga lopp
(-^-Långdistanslöpning, sp. 190). Spartaner,
arkader och invånarna i staden Kroton i södra
Itaüen voro bekanta som goda löpare.
Berömda voro bl. a. -^-Chionis från Sparta,
->Phayllos och Astylos från Kroton, Ladas från
Sparta, Phanas från Pellene, Leonidas från
Rhodos, Hermogenes från Xantos och Philinos
från ön Kos.
I Rom förekom löpning huvudsakligen
som militär övning. Den romerske
författaren Plinius d. ä. (23—79 e. Kr.)
berättar dock även om utomordentliga
prestationer av yrkeslöpare i cirkus.
M. P:n N-n.
Löpning under medeltiden och början av
nyare tid.
I norra Europa förekom löpning redan
i forntiden. Nordborna voro kända som
goda löpare (^-Island, sp. 358), och från
274
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
