- Project Runeberg -  Nordisk familjeboks sportlexikon / 5. Lahtis-Röse /
349-350

(1938-1946) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeldistanslöpning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

MEDELDISTANSLÖPNING

Historik.

Antikens »medeldistanslöpning»,
diau-los, förde över 2 stadionlängder, i
Olympia 384,54 m, och är sålunda ur modern
synpunkt att betrakta som ett
kortdi-stanslopp. Stundom förekom emellertid
i forntidens Grekland en löpning 4
stadionlängder, kallad hippios. Denna
motsvarar ungefär nutidens 800 m-lopp. Även
antikens långdistanslöpning, dolichos, för
vilken distansen i Olympia sannolikt var
24 stadionlängder (4 614,5 m), torde
stundom på andra platser ha legat inom
gränserna för vad man numera räknar till
medeldistans. M. P:n N-n.

»Matcher» på medeldistanser vanliga under
»pedestrianismen».

Under medeltiden förekommo tävlingar
på medeldistans i England (->Fri idrott, sp.
352). Av större vikt voro de lopp, som där
arrangerades under den s. k.
»pedestria-nismens» andra skede (omkring 1800), då
»matcher» — oftast mellan
professionella löpare — på 1 eng. mil voro vanliga.

Resultaten från denna tid äro osäkra. En
slaktare i Walpole påstås i en match mot en
professionell löpare 1787 ha löpt 1 eng. mil på
4m 30s, men banan torde ha varit åtskilligt för
kort. Mera trovärdig är en tid på 4.50, nådd
1806 av Ward på Lord’s Cricket Ground. På
1820-talet utkämpades flera
»mästerskapsmatcher» mellan professionella löpare. I en
handi-capmatch om 1 000 guineas (omkring 19 000 kr.)
löpte sålunda J. Metcalf 1825 1 eng. mil på 4.30,
och denna tid ansågs som rekord till 1849, då
W. Matthews, Birmingham, nådde 4.27.

Engelska milen blev i mitten av 1800-talet
amatörtävlingarnas glanspunkt.

När amatörtävlingarna började på
allvar med matchen Oxford—Cambridge
(från 1864) och engelska mästerskapen
(från 1866), blev löpning 1 eng. mil från
början huvudtävlingen.

På mästerskapsprogrammet upptogs även från
början den tidigare föga löpta sträckan 1/2 eng.
mil (804,66 m). Intresset för denna sträcka, som
först 1899 upptogs på programmet vid
universitetsmatchen, förblev dock länge relativt
obetydligt. Inte förrän 1876 noterades en tid under
2m som inofficiellt världsrekord, och vid
mästerskapen dröjde det till 1882, innan W. G.
George noterade under 2m (1.58,2).

Så mycket större var intresset för »milen».
Redan 1868 noterade sålunda W. M. Chinnery
från London AC och W. C. Gibbs från Cam-

bridge tider, som föga överstego de
professionella rekorden, på 1870-talet underskredos de
professionella tiderna av W. Siade från
London AC och den i Oxford studerande
austra-liern B. R. Wise, varpå W. G. George på
1880-talet — trots brist på konkurrens — nådde tider,
som även i »modern» tid anses goda.

George, som 1884 vann mästerskapet på 1
eng. mil med 4.18,4, är världens förste »store»
medeldistanslöpare, och han bildade på
sträckor kring 1 eng. mil »skola» för flera
årtionden framåt med sin hårda farthållning under
loppet, som han dock orkade avsluta med
en kraftig slutspurt. I sin berömda match 1886
(som professionell) mot skotten W. Cummings,
som löpt milen på 4.16,2, nådde han 4.12’/,, ett
resultat, som först 1915 överträffades.

I England och dess kolonier har det ansetts
socialt »fint» att löpa medeldistans, medan
långdistanslöpning haft motsatt anseende, och
brittiska studenter ha tidtals dominerat
medeldi-stanslöpningen i världen. Mest kända av dessa
äro A. N. S. Jackson, A. G. Hill, H. B. Stallard,
D. G. A. Löwe, T. Hampson och S. Wooderson
samt nyzeeländaren J. Lovelock och australiern
G. Campbell, vilken sistn. sommaren 1942, 18
år gammal, lär ha löpt 1 eng. mil på 4.03.

Amerikanare revolutionerade taktiken på 880
yards.

I USA utvecklades
medeldistanslöp-ningen raskt under slutet av 1800-talet.
Banbrytande på 880 yards blev L. E.
Myers, som vid ett besök i England 1885
visade, att även denna sträcka borde
löpas i hård fart från start till mål,
medan britterna tidigare löpt den
avvaktande och väntat till spurten.

Utomordentligt goda resultat på denna
distans ha senare nåtts av C. Kilpatrick, M.
Sheppard, J. E. Meredith, B. Eastman och J.
Woodruff. På 1500 m och 1 eng. mil har USA
haft gott om framstående förmågor: i mitten
av 1890-talet T. Conneff, i början av
1900-talet J. D. Lightbody, varpå en glansperiod
inföll kring 1912 med A. Kiviat, N. Taber och J.
P. Jones. Under de följande 20 åren var blott
J. Ray av klass, men under 1930-talet inföll
»guldåldern» för medeldistanslöpning i USA
med G. Cunningham, W. R. Bonthron, A. San
Romani, Ch. Fenske, W. Mehl och M.
McMit-chell som de främsta.

Av övriga länder ha huvudsakligen Tyskland,
Frankrike och Italien frambragt goda löpare.
Tyskarna ha särskilt gjort sig gällande på 800
m genom H. Braun, O. Peltzer, H. Engelhard och
framför allt R. Harbig. Frankrikes bästa ha
varit S. Martin och J. Ladoumègue, båda kring
1930, Italiens E. Lunghi kring 1908 samt L.
Bec-cali och M. Lanzi på 1930-talet. Under
1930-talet ha goda resultat nåtts i Ungern, särskilt
av M. Szabo, samt av belgaren J. Mostert.

350 360

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:12:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sportlex/5/0209.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free