Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Meteorologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
METEOROLOGI
Mesch, Hjalmar E., alpinist (f. 1911
12/2), fotograf, Kiruna, son till Borg M.,
har sedan 1930 utfört flera
förstabestig-ningar, bl. a. av Selmatjåkkos västtopp
(1 976 m), Vaktposten (1 910 m) och
Mår-mapakte (1930 m), alla 1931, samt Stuor
Repitjåkko (1 939 m) 1932. Pan.
Metcalfe [me’tkaf ], Ralph,
amerikansk sprinter, neger (f. 1910), var på
1930-talet en av världens bästa sprinters.
Metcalfe, vars farmor var från Indien, tävlade
för Marquette-universitetet och vann
amerikanska mästerskapet på 100 m 1932—34 och på
200 m 1932—36. Vid OS 1932 vann han
silvermedalj på 100 m och bronsmedalj på 200 m, vid
OS 1936 silvermedalj på 100 m och guldmedalj
i stafettlöpning 4x100. Han tangerade 4 gånger
världsrekordet på 100 m (10,3s) och en gång på
200 m (20,6S). Vid besök i Sverige 1934 blev
»Midnattsexpressen», som Metcalfe kallades, mycket
populär. Han hade en oerhörd finish. S. L.
Mete, eller m e t n i n g, är en av de
ursprungligaste fiskemetoderna och
kräver eg. blott metrev och metkrok,
vanligen användas dock även flöte och spö.
Förr betecknades nästan allt fiske med
spö och krok som mete, men numera
särskiljer man flugfiske etc.
För att lyckas med mete bör man känna
fiskens vanor, använda goda redskap och veta,
när man skall draga upp, d. v. s. kroka
fisken. Detta senare är beroende på vilket
slag av fisk, som nappar. En abborre går
gärna med betet en liten stund i munnen, innan
den sväljer. Drar man upp för tidigt, blir
resultatet endast att betet är borttaget. Fiskar
man återigen mört, löja eller vitfisk över
huvud taget, får man vara snabb, om man
skall ha utsikt att få upp fisken. En god
metare kan utan svårighet avgöra, då han ser
hur flötet rör sig, vad det är för fisk, som
nappar. Mindre vitfisk brukar taga bete mycket
försiktigt och spotta ut det, om den misstänker
någon fara. Flötet rör sig med små knyckande
rörelser. Abborren (om man fiskar på mask)
smakar så att säga på betet, innan den ger
sig iväg, då man ser flötet långsamt dragas
bort under vattnet. Under tiden sväljer den,
och då skall man draga upp. Vid abborrfiske
på levande bete sker nappet snabbare, under
det att sväljningsproceduren utsträckes.
Gädd-mete på levande bete sker i regel med hugg,
d. v. s. flötet försvinner på en gång och
drages snabbt iväg. Gäddan tar i regel betet på
tvären och skall ha tid på sig att vända detta
i munnen, innan den sväljer. Flötet kan
alltså vara försvunnet en god stund, innan man
drar upp. Braxen brukar gå upp med betet,
då den nappar, varför flötet lägger sig.
För mete med flöte använder man ett 3—5
m långt s p ö av bamburör, delbart eller i ett
stycke. Metreven förekommer i många
olika utföranden, såsom björntråd, tagelrev,
linne- eller bomullslina, oljat silke, s. k.
japansk senrev o. s. v. Av dessa är den japanska
senreven den minst synliga i vattnet men är
spröd i torrt tillstånd, varför den i god tid
skall fuktas före tillämnat fiske.
Flötet brukar vara en avrundad, färgad
kork, i vilkens hål linan pressas fast av en
fjäderpenna. Dessutom förekomma flöten av
trä, celluloid och vingpennor. S ä n k e t är
vanligtvis av bly, antingen av patenttyp, som
kan fästas direkt på linan, eller valsat, vilket
man lindar på till önskad tyngd i förhållande
till flötets bärkraft. Kroken är en
enkelkrok (->-Krok, sp. 1005). Om automatisk
krökning och glidflöte se art. Flöte.
Förutom flötspö förekomma korta spön, s. k.
kännspön eller båtspön, med vilka man
känner fiskens napp. Kännspön tillverkas av
rotting eller annat böjligt material och ha sällan
en längd över en meter. Som bete användes
mask, mera sällan annat levande bete. T-m.
Meteorologi, av grek. meteoros, i luften
befintlig, och logos, lära, är vetenskapen
om atmosfären och dess företeelser. Den
är av stor betydelse även för flera
sportgrenar, främst motor- och segelflygning,
segelsport och fjällsport.
De flesta väderleksföreteelser äro förbundna
med luftens rörelse. Luftens allmänna
cirkulation resulterar bl. a. i beständiga och periodiska
vindar, såsom passader, resp. monsuner, vilka
länge utnyttjats vid segling på världshaven.
På n. halvklotet äro de västliga vindarna
förhärskande. Sveriges växlingsrika väderlek
beror på de talrika lågtryck, som vanligen
västerifrån passera över Skandinavien
(->-Atlant-flygning, sp. 306). Vindkantring och andra
väderleksomslag förekomma speciellt vid
passagen av fronter (se nedan). En mängd samtidiga
meteorologiska observationer på olika platser
och deras sammanställande möjliggöra
->-väder-leksförutsägelser.
För motorflygningen ha
väderleksförutsägelserna i första hand
betydelse, när det gäller att undvika risker
genom oväder, dimma och isbarksbildning.
Ovädren äro koncentrerade till de s. k.
fronterna mellan kall- och varmluftsområden.
t. ex. s. k. kallfronter, vid vilka kall luft
kilformigt tränger fram och pressar den varma
luften i höjden. Dylika frontoväder kunna
vanligen i god tid kartläggas av
väderlekstjänsten och behöva därför sällan överraska en
flygare. Risken för isbarksbildning är störst i
moln eller regnskikt med en temperatur
omkring noll eller ett par grader därunder.
Dimman är i regel farlig endast vid landning.
385
13—NFS. V
386
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
