Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Motorcykelsport, av redaktör Erik Söderbom och redaktör Bertil Lindau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MOTORCYKELSPORT
Världens förnämsta tillförlitlighetstävling är
-^-Internationella sexdagarstävlingen, som
anordnas av det land, vars lag föregående år
vunnit nationstävlingen.
Rekordkörningar
anordnas på särskilda banor enligt
bestämmelser, som fastställts av F. I. C. M.
(-^-Motorcykel-rekord). Vid större tävlingar noteras dessutom
banrekord, dels för medelhastigheten under
hela tävlingen, dels för genomsnittshastigheten
på snabbaste varvet under tävlingen, som
måste fullföljas, för att varvrekordet skall gälla.
Klassindelning.
Vid alla hastighetstävlingar och ofta vid
tillförlitlighetstävlingar äro de tävlande indelade
i klasser efter maskinernas cylindervolym. De
vanligaste tävlingsklasserna vid G. P.-tävlingar
äro A (till 250 cm3), B (till 350 cm3) och C (till
500 cm3). Stundom förekommer även en klass
för 175 cm3-maskiner (klass 6). -^-Klassindelning.
MOTORCYKELSPORTENS HISTORIA.
Sedan de första motorcyklarna i slutet
av 1890-talet förts ut i marknaden,
dröjde det icke länge, innan tävlingar
anordnades. De ägde under de första åren i
regel rum i samband med
automobiltäv-lingar, och någon skarp gräns mellan
bilar och motorcyklar existerade ej.
I Frankrike hade man en klass för
»voitu-rettes», motorfordon med högst 250 kg vikt, och
i Tyskland existerade en liknande klass för
»Motorfahrräder» eller »Motorcycles». I dessa
klasser startade två-, tre- och fyrhjulingar, men
stundom förekom en klass för endast två- och
trehjulingar.
Trehjulingarnas period.
Från 1899 började man anordna
tävlingar för tre- och tvåhjulingar på
travbanor i Tyskland och Österrike, 1900
förekom en sådan klass vid tävlingen Paris—
Bordeaux och s. å. även vid en
backtävling vid ->La Turbie. Senare tillkom en
kilometertävling vid Nizza.
Vid de första tävlingarna visade sig
fyr-och trehjulingarna överlägsna, men vid
en tävling i Cote de la Faucille i
Frankrike 1901 segrade två tvåhjulingar av
märket Motosacoche, och därmed hade
denna typ definitivt slagit igenom. Från
denna tid började man tillämpa
klassindelning efter vikt, och vid tävlingen Paris
—Bordeaux—Paris 1903 voro maskinerna
uppdelade i tre klasser: upp till 32, resp.
50 och 80 kg.
De första storloppen.
År 1904 anordnades vid Dourdan i
Frankrike en tävling om Coupe
Internationale du Motocycle-Club de France
med Gordon Bennettävlingen som förebild.
I lagtävlingen deltogo England, Frankrike,
Tyskland och Österrike med tremannalag.
Individuell segrare i tävlingen, vars genomfö-
rande stördes av att illvilliga personer strött
ut spikar på banan, blev fransmannen Demestre
på Griffon.
Större betydelse än detta lopp, som
upprepades under några år, fick
emellertid International Tourist Trophy Race
(-^Englands T.T. för motorcyklar). Denna
tävling, världens förnämsta
motorcykellopp, kördes första gången 1907. England
var från denna tid det ledande landet,
och på engelskt initiativ grundades 1912
Federation Internationale des Clubs
Mo-tocyclistes (F. I. C. M.), sedan ett 1904 i
Paris grundat förbund upphört att
existera. F. I. C. M. tog initiativet till
-^-Internationella sexdagarstävlingen,
världens förnämsta tillförlitlighetstävling för
motorcyklar, som första gången kördes
1913.
En stark utveckling av racersporten på
1920-talet.
Är 1920 stiftades -^Frankrikes G.P.
för motorcyklar. Under 1920-talet
tillkommo de flesta av de numera som
clas-sic events erkända stortävlingarna, och
1925 kördes för första gången -^-Europas
G. P.
England befäste ytterligare sin överlägsenhet
genom märken som Sunbeam, A. J. S., Norton,
Rudge-Whitworth och Velocette samt förare
som A. Bennett, W. L. Handley, J. H. Simpson,
S. Woods, J. A. Guthrie och E. A. Mellors.
Från mitten av 1930-talet blevo tyskarna
farliga konkurrenter till engelsmännen. I B.M.W.,
D.K. W. och N. S.U. hade Tyskland tre
utmärkta fabrikat, på vilka E. Henne, O. Ley,
K. Gall, G. Meier, A. Geiss, E. Kluge och W.
Winkler nådde ypperliga resultat. Några år
senare började även de italienska märkena Gilera,
Guzzi och Benelli samt förarna O. Tenni, P.
Ta-ruffi, D. Serafini och S. Vailati göra sig
gällande i den hårda internationella konkurrensen.
Även Sverige spelade i mitten av 1930-talet
515
516
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
