Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Motorcykelsport, av redaktör Erik Söderbom och redaktör Bertil Lindau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MOTORCYKELSPORT
Efter tävlingen besiktigas maskinerna åter,
varvid de jämföras med uppgifterna i
besiktningsprotokollet.
Starten.
Sedan olja och bränsle före tävlingen
påfyllts, är det tillåtet för förarna att
sätta igång maskinerna för att värma upp
motorerna. På givet tecken måste
emellertid motorerna stoppas och förarna
intaga sina platser i startfältet.
Starten är antingen gemensam, varvid
förarna stå uppställda bakom varandra
med luckor, eller också starta de en och
en med bestämda tidsintervaller.
Antingen startar varje tävlingsklass
för sig eller också ställa samtliga klasser
upp samtidigt med vissa avstånd mellan
klasserna och med de större och snabbare
maskinerna främst.
I regel ordnas deltagarna i en klass inbördes
i den ordning de anmält sig till tävlingen. För
att undvika kollisioner vid starten och för att
skapa största möjliga rättvisa brukar
emellertid tävlingsledningen förbehålla sig rätten till
ändringar härvidlag, så att alltid de snabbaste
maskinerna och de mest rutinerade förarna
ställas i de främsta leden.
Depåtjänsten.
Vid start- och målplatsen ligga de ur
åskådarsynpunkt intressanta depåerna.
Varje motorcykelmärke har sin bestämda
plats och rätt att i depån ha en assistent
för varje startande förare samt tidtagare
och depåchef.
Reglerna för den hjälp, som assistenten får
lämna, ha varierat mycket. Sista tävlingsåret
före världskrigets utbrott 1939 tilläto reglerna
assistenten att uppehålla sig framför depån
innanför den s. k. säkerhetslinjen under den tid
föraren befann sig vid depån. Han fick fylla
på bränsle och olja, biträda vid reparationer,
företaga justeringar och utbyte av reservdelar
samt överräcka mat och dryck åt föraren.
Trimning och träning.
Med tiden ha de stora racerloppen i
stor utsträckning blivit en tävling
mellan fabrikanterna, resp. deras
konstruktörer. För att kunna hävda sig i
konkurrensen vid 1930-talets G. P.- och T.
T.-tävlingar ha fabrikerna tvungits att varje
år komma med nya modeller.
De större fabrikerna ha särskilda
tävlingsledare, som närmast ha ansvaret
för lagets insatser och som i samarbete
med konstruktörer, ingenjörer och
fabriksledning göra upp säsongprogrammet
samt följa förarna från tävling till tävling.
Det är av stor betydelse, att man i tid
inträffar på tävlingsplatsen, så att man
hinner bli färdig med trimningen och så
att förarna hinna bli förtrogna med banan.
Det gäller att köra in motorerna och justera
förgasarna efter den bränsleblandning, som är
föreskriven, och efter luftens beskaffenhet.
Vidare måste förarna noggrant i minnet inpränta
banans utseende samt göra sig förtrogna med
kurvor och backar, så att de exakt veta var
de skola bromsa in, växla och släppa på mer
gas. Detta måste under tävlingen ske så gott
som automatiskt.
Racersportens teknik och
taktik.
Föraren får ej pressa sin maskin för hårt.
Det är av yttersta vikt, att föraren
noga känner sin maskin och vet hur
mycket den tål att pressas. I regel är det
lämpligt att så mycket som möjligt spara
maskinen under loppets första del för att,
om det blir nödvändigt, under det
avgörande skedet av tävlingen taga ut
maskinens resurser intill gränsen för det
möjliga.
Stundom kan emellertid märkes- eller
nationslagets intressen påtvinga en enskild förare
en annan taktik. Det förekommer sålunda
stundom, att en förare av ledningen får order
att utan hänsyn till maskinen taga upp
kampen med konkurrenterna och försöka förleda
dessa att pressa sina maskiner alltför hårt.
Under tiden köra de medlemmar av laget, som
främst utsetts att vinna loppet, försiktigt och
skona sina maskiner.
Omdöme är bättre än djärvhet.
För framgång på racerbanan fordras
särskilda anlag och egenskaper hos
föraren. Han måste besitta stor uthållighet
och god kondition, kallblodighet och gott
omdöme. Djärvhet är naturligtvis också
nödvändig men måste paras med förnuft
för att icke vara till nackdel. Hänsynslös
körning straffar sig alltid. Framför allt
måste en förare ha »känsla» för
körtek-nik och maskinbehandling.
»Tävlingen vinnes i depån.»
Förare, som tillhöra fabrikslag, äro i
regel underkastade sträng disciplin och
515
516
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
