Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norge, av redaktionssekr. Peder Christian Andersen, Oslo, och redaktör Rune Carlsson - Sommarsport
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORGE
och senare nådde C. Hoff världseliten i
stavhopp. Norrmännen ha även haft en rad goda
sprinters, främst O. Rustad, O. Frogner, B.
Guldager, P. O. Andersen, E. Sjöwall och H.
Tranberg. Bland medeldistanslöparna märkas
C. Hoff, Hj. Johannesen, R. Jörgensen och H.
Lehne. Bland långdistanslöparna förtjäna A.
Halstvedt, J. Bognerud, O. Rasdal och Rolf
Hansen att nämnas. Goda höjdhoppare voro bl. a. F.
Warendorph, S. Helgesen, Sverre Hansen (även
god allroundhoppare), B. Björn Hansen, B.
Haug, B. Halvorsen och E. Stai, längdhoppare
O. Frogner, E. Aastad och O. Berg,
trestegs-hoppare E. Larsen, N. Fixdal, E. Winne, E.
Haugland och K. Ström samt stavhoppare C.
Hoff (även god längd- och trestegshoppare) och
E. Kaas. C. Hauge och H. Albrechtsen voro
goda häcklöpare. Bland kastarna märkas
kulstötarna M. Mölster (även femkampare) och B.
Thoresen, spjutkastarna A. Halse, E. Torp och
O. Sunde samt diskuskastare J. Trandem, H.
Stenerud, K. Askilt och R. Sörlie. Stenerud är
även Norges hittills bäste släggkastare. Utom
de redan nämnda mångkamparna märkes O.
Reistad (mer känd som flygare och skidlöpare).
Svenska instruktörer ha gjort ett gott arbete
för norsk fri idrott. Sålunda ha A. Ahlqvist
1915—16, C. Silfverstrand från 1927 och A. W.
Kreigsman 1919—26 verkat i Norge. Framstegen
voro under den sistnämndes tränartid särskilt
stora, och i triangelmatchen 1925 pressade
Norge Sverige ytterst hårt.
Ett handicap för norsk fri idrott är den korta
säsongen, kanske kortare än i något annat land.
Från marschtävlingar till bangång.
Marschtävlingar med packning voro
under 1920- och början av 30-talet
mycket populära (-»-Marschtävlingar, sp.
328). Denna tävlingsform var emellertid
modebetonad och dog senare ut, varvid
de bästa specialisterna övergingo till
gångsporten, som dock aldrig fått samma
tillslutning.
I E. Bruun har emellertid Norge haft en
representant av världsklass. Av god klass voro
även K. Hammer, E. Romberg Anderssen och
O. Sponberg. Av 5 landskamper mot Sverige
har Norge vunnit 2.
Cykelsporten har arbetat under svåra
förhållanden.
Bancykelsporten hade under 1880- och
90-talen en glanstid i Norge
(->Cykel-sport, sp. 435) men var från början av
1900-talet, då alla banor nedlades,
hemlös till 1929, då en ny velodrom anlades
på Dæhlenengen i Oslo. Trots bristen på
banor ha emellertid flera NM vunnits.
Den första stjärnan var W. Henie (far till
695
Sonja Henie), som vann VM på bana 1894,
varvid han dock tävlade för Danmark (då Norge
ej var medlem av det internationella
förbundet). Under senare tid har B. Evensen
(skridskoåkaren) varit den dominerande bancyklisten.
Landsvägssporten, som började 1894,
har hämmats av vägarnas dåliga
beskaffenhet — smala och dåliga vägbanor med
branta stigningar och svåra kurvor. Med
bilismens genombrott undergick
emellertid vägnätet en förbättring, som även
kommit cykelsporten till godo.
De bästa landsvägscyklisterna ha varit T.
Stryken, P. Henriksen och R. Finstad samt på
senare år O. Moen, R. Martinsen, G.
Kristian-sen och L. Ekaas.
Starkt intresse för brottning och boxning.
Intresset för brottning och boxning har
länge varit mycket stort, och Norge har
i dessa grenar tidvis varit mycket starkt
representerat. Däremot har
tyngdlyft-ning bedrivits tävlingsmässigt först från
mitten av 1930-talet.
Boxning började 1909, då de första
mästerskapen anordnades, men tog fart
först efter världskrigets slut 1918. Vid
OS 1920 vann S. Sörsdal silvermedalj i
lätt tungvikt, och under de följande åren,
särskilt 1921—26, var Norge, i konkurrens
med Danmark, Nordens främsta
boxar-nation.
Bland framstående boxare från denna tid
märkas främst P. Kjellberg, A. Steen, T.
Stok-stad, S. Sörsdal, O. von Porat, segrare i
tungvikt vid OS 1924, E. Christensen Norman, P.
Sanstöl och Haakon Hansen. Av dessa tillhörde
von Porat och Sanstöl även som professionella
världseliten.
Efter en nedgångsperiod från slutet av
1920-talet fick Norge en man av världsklass i H.
Tiller, som vann silvermedalj i mellanvikt vid
OS 1936. — Instruktörerna G. Brustad och C.
Christensen ha haft stor betydelse för
boxningssporten i Norge.
Brottningen började på allvar
med de första mästerskapens anordnande
1910 och hade sin bästa tid till 1917.
Under 1920-talet kommo brottarna på grund
av det stora intresset för boxning mer i
bakgrunden, och först i slutet av
1930-talet vaknade intresset på nytt.
De främsta representanterna under
brottningens första glanstid voro E. Gulbrandsen,
H. Lofthus, Trygve Olsen, Birger Nilsen och
Sjur Johnsen. Senare märkas M. Egeberg, A.
Nord, S. Martinsen, A. Dahl, E. Solsvik, I.
693 695
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
