Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Orienteringslöpning till fots - Hur orienteringslöpning tillgår, av redaktör Gösta Wijkman - Teknik och taktik - Träning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ORIENTERINGS LÖPNING TILL FOTS
alltid tillräcklig tid till att lugnt och
metodiskt studera kartan och göra vägval.
Bild 4 visar ett fall, då vägval ej kommer i
fråga. Det gäller att taga sig från torpet A till
sydspetsen av sjön B. Terrängen är jämn och
konturlös. För att minska risken, att man
passerar sjön utan att märka den, ställer man ej in
kompassen mot själva sydspetsen utan en bit
in mot sjöns mitt och följer sedan under
ständig kontroll av klockan med största
noggrannhet den uttagna riktningen. Vid ett sådant
tillfälle är det klart, att en god löpare, som
samtidigt är noggrann, har största chansen.
På bild 5 äro två möjligheter till vägval
angivna. Den kortare vägen med direkt
kompassgång på målet kan synas fördelaktigast,
men den duktige löparen-kartläsaren väljer
nog den längre, betydligt säkrare vägen med
dess goda möjligheter till kombinerad
kartläsning och kompassgång. Om fågelvägen är
svårforcerad, tillkommer ännu ett skäl att taga
den längre vägen. Det gäller således att välja
väg med eftertanke och med hänsyn till vad
1) snabbheten, 2) säkerheten och 3) den egna
konditionen kräva.
Här ett exempel på mera »synbart» vägval:
Två tävlande komma fram till ett flera meter
brett, vattenfyllt dike, som de måste över.
Temperaturen håller sig kring 0". Några hundra
meter åt sidan finns en spång. Möjligheterna
äro alltså här att antingen springa en omväg
eller också ge sig ut i det iskalla vattnet. Den
som tror sig kunna fortsätta ytterligare
kanske en halvmil i våta kläder utan att mattas
av kylan eller få kramp, han simmar över med
ett par raska simtag. Den som är känsligare
vinner däremot på att förlänga sin bana med
kröken över spången för att sedan kunna löpa
vidare med torra kläder och kroppsvärmen i
behåll. Som antytts är det härvidlag
nödvändigt att taga hänsyn till den i tävlingen
återstående sträckan — strax före mål torde
flertalet, som står inför ett liknande val, taga den
genaste vägen.
Någon ofelbar metod att undvika
misstag vid orienteringslöpningar finns icke.
Den tävlande måste ha karaktär och
besinning att eventuellt gång på gång ändra
sina dispositioner med hänsyn till de
oförutsedda hindren i sin väg. Men han
måste samtidigt hålla fast vid dem i det
längsta, även om det inte går som han
tänkt. För nybörjaren äro dessa ideligen
upprepade ställningstaganden svåra att
bemästra, men ju mera skogsvan man
blir, desto lättare går det att fatta beslut.
Nattorientering.
Vid orienteringslöpning i mörker är
det av större vikt än vid dager att få
857
löpa över öppen mark, på vägar, längs
sjöar etc. i stället för att taga sig fram
fågelvägen efter kompass genom mera
Bild 4. I detta fall behöver man ej tveka om
vägen. I jämn och konturlös terräng är
kompassgång direkt mot målet det enda riktiga.
Bild 5. Exempel på vägval. Väljer man den
kortaste vägen A-B, måste man helt lita till
kompassgång och kan lätt komma fel. Vid den
längre vägen tillgodoses kravet på säkerhet
bl. a. genom sjön C, tjärnen D och andra goda
stödjepunkter. — Skissen ur »ABC i orientering».
svårframkomlig terräng. Man kan
nämligen i sådant fall räkna med att vinna
i tid, även om den tillryggalagda
sträckan därigenom skulle bli dubbelt så lång
som fågelvägen.
Nattorientering ingår ofta i budkavlelöpning,
där första sträckan i regel löpes i mörker. Även
individuella tävlingar förekomma ofta, särskilt
på höstarna, ibland i form av verkliga
kraftprov över ända upp till 2 mil långa banor.
Militära tävlingar i orienteringslöpning i mörker
ha sedan länge varit vanliga. DM i
nattorientering skall hållas fr. o. m. 1943.
Vid tävlingar förekomma ofta två klasser, en
individuell och en för tvåmannapatruller, i
vilken senare mindre försigkomna helst böra
starta. — Vid orienteringslöpning i mörker bör
man vara varmare klädd än vid löpning vid
dager, vidare skola fick- och eventuellt
pannlampor medföras, likaså reservbatterier och
-lampor. Då risk för skador alltid finnes, bör
första förband medföras.
Försök att vid nattorientering använda
begränsat lyse (mörkläggningslampa) ha gjorts,
men på grund av skaderisken ha de ej länt
till efterföljd.
Träning.
I orienteringskunnandet ingå flera
fristående färdigheter: kartläsning, fartbe-
848
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
