Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Plint - Plinzner, Paul - de Pluvinel, Antoine - Plym, August - Pointe d'arrêt - Pointer →Jakthundar, sp. 448 och pl. 2 - Point-to-pointlöpning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PLINT
Plint är ett gymnastikredskap av
rektangulär form och växlande storlek,
avsett främst för hopp, överslag o. d.
övningar.
Plinten består av 6—7 avdelningar, den
översta skinnklädd för att tjäna som sits, och göres
numera i längd 1,10—1,30 m. Bild vid
Gymnastiksalar och gymnastikredskap, pl. 2. Mbg.
Plinzner, Paul, tysk ryttare (1853—
1920), hovstallmästare i Berlin, utövade
under slutet av 1800-talet ett stort men enligt
mångas mening icke lyckligt inflytande på
tysk militär ridning. Han var lärjunge till
Steinbrecht och ansåg sig bygga på
dennes läror men utvecklade sitt eget system.
Som 21-årig artilleriofficer kommenderades
han 1874 till hovstallet i Berlin, där han
verkade i 25 år och slutligen förestod hela
dressyr-och ridutbildningen. Själv var Plinzner en
skicklig dressör, men hans system utmärktes av
en överdriven fordran på eftergift i nacken
(överbetsling) och ett överdrivet bruk av
sporren (hans hästar uppvisade ofta stora hårlösa
fläckar på sidorna efter dessa). Hans
kvasivetenskapliga teori om »rygguppvälvning»,
vilken skulle åstadkommas genom den starka
halskrökningen vid den framtvingade
eftergiften och bakdelens underskjutning genom
drivningen med sporren, har visats vara alltigenom
felaktig. Han har utövat ett visst inflytande på
1897 års svenska Ridinstruktion.
Plinzner har utgivit en rad arbeten om
ridning, av vilka det värdefullaste är »Das
Gymnasium des Pferdes von Gustav Steinbrecht»
(1886), grundat på Steinbrechts efterlämnade
anteckningar. F-fc M-n.
de Pluvinel [do plyvinä’1], Antoine,
fransk ryttare (1555—1620), stallmästare
hos Henrik IV och Ludvig XIII, har
genom sin verksamhet och genom det efter
hans död utkomna arbetet »Maneige
royale» jämte engelsmannen Newcastles
35 år senare utgivna verk lagt grunden
till barocktidens ridkonst och i viss mån
avlöst italienaren Grisos skola. Pluvinel
införde pelarer i dressyrarbetet.
»Maneige royale», som överlämnades till
Ludvig XIII 1623, efter Pluvinels död, är
illustrerad med 50 stick av Crispyn de Passé, på vilka
alla gångarter och höga skolans rörelser
framställas. Texten återger de lektioner Pluvinel
givit konungen i dennes ungdom. F-k M-n.
Plym, August, seglare och
yachtkonstruktör (1856—1924), Saltsjöbaden, var
en av sin samtids främsta båtbyggare och
konstruktörer samt även eftersökt som
rorsman vid större tävlingar.
Plym, som med stora fackkunskaper
förenade en utomordentlig noggrannhet, grundade
1893 Stockholms Båtbyggeri A.-B. (fr. 1941
A.-B. Neglingevarvet)
och skapade dettas
rykte för kvalitetsarbete.
Till 1904 var varvet
beläget på Liljeholme.i
men nedbrann s. å. och
flyttades till Neglinge.
Vid dessa varv ha
flera av Sveriges största
och mest berömda
segelyachter byggts, bl. a.
»Allona», 323 m2, 150
m2 skärgårdskryssarna
»Esperanza», »Mignon»,
»Hermione», »Wanda», »Ebella», 95 m2
skärgårdskryssarna »Dafne», »Alice», »Gain», 55 m2
skärgårdskryssarna »Asta» och »Keego» samt större
och mindre motoryachter. Plym konstruerade
bland annat de omtyckta s. k. Plymsnäckorna
om 16 och 20 m* segelarea samt införde den
krokiga masten till Bermudasriggen, först
till-lämpad på 95 m2 skärgårdskryssaren »Göta» 1914.
August Plym efterträddes vid sin död som
chef för Neglingevarvet av sonen Carl E.
(1899—1930), civilingenjör, vilken var
framstående konstruktör av motorracerbåtar och
skicklig seglare och bl. a. som besättningsman
deltog ombord på 30 m-’ skärgårdskryssaren
»Bac-chant» vid erövrandet av The Marblehead
Trophy från USA 1929.
Vid Carl P:s död övertogs varvets ledning
av dennes bror, Bengt A. (f. 1906),
civilingenjör, Saltsjöbaden. Han har gjort sig känd som
framgångsrik seglare och rorsman, skicklig
is-jaktseglare och konstruktör av isjakter. J. S. H.
Pointe d’arrèt [p°ä’nSt darä’], fr.,
hejd-spets, fäktt., användes i värj fäktning.
-^-Fäktning, sp. 553 och 554.
Pointer -^-Jakthundar, sp. 448 och pl. 2.
Point-to-pointlöpning [på^t-to-på^nt-],
eng., punkt till punkt, hästsportt., är en
särskilt i England förekommande form
av hinderlöpning.
Ursprunget till point-to-pointlöpningarna voro
de matcher, som engelska godsägare anordnade
för att pröva sina jakthästar och varvid målet
var ett kyrktorn eller något annat på långt håll
synligt föremål (->-Kapplöpningssport, sp. 744).
Numera anordnas point-to-pointlöpningar, som
uteslutande ridas av gentlemannaryttare, främst
av militära förband och av de organisationer,
som ha hand om rävjakterna. Bortsett från att
löpningen går i terrängen och att hindren äro
naturliga, skiljer sig en point-to-pointlöpning
föga från en vanlig steeplechase.
Såväl i modern femkamp som i
fälttävlan (military) ingår
point-to-pointrid-n i n g. - F-k M-n.
996 892
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
