- Project Runeberg -  Nordisk familjeboks sportlexikon / 5. Lahtis-Röse /
1087-1088

(1938-1946) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ridning - Ridningens historia, av docenten Heribert Seitz och ryttmästare Frank Martin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

RIDNING

Bild 5. F. R. de la Guérinière. Skritt (pass).

Frangois Robichon de la
Guérinière, vars verk »École de cavalerie»
(1733) i viss mån blivit grundläggande
för den moderna högre ridningen. Det
utkom i svensk översättning 1828.

Först i början av 1800-talet fick
Sverige en fullödig representant för den
högre ridkonsten, C. Adam
Ehren-granath, vars förnämsta verk är
»Ridskolan eller ridläran» (1831—36). H.S-z.

Ridkonsten under 1800-talet.

Franska revolutionen medförde ett
sammanbrott för den högre ridkonsten,
som dock levde kvar på några platser,
framför allt vid den 1735 grundade
Spanska hovridskolan i Wien. Under
1800-talet framträdde emellertid nya män, ur
vilkas verksamhet den moderna
ridkonsten framgått.

En viktig förutsättning för denna var
användandet av den s. k. engelska sadeln, som
saknar fast undertäcke (schabrak) och på en
stomme av trä och stål har en tämligen flack
sits med nedhängande kåpor. Den kom i bruk
redan i slutet av 1600-talet men blev först
mot slutet av 1700-talet mera allmän. Genom
att den saknade de stoppade fram- och
bakbommarna, möjliggjorde den lättridning,
ursprungligen kallad »engelsk trav», vid vilken
ryttaren reser sig vartannat steg. Detta ridsätt
har emellertid ingen som helst betydelse för
dressyrarbetet.

I Frankrike fullföljdes inhemska traditioner
från de la Broue och de la Guérinière, främst
av F. B a u c h e r, som bl. a. skrivit
»Diction-naire raisonné d’équitation» (1833) och »Mé-

thode d’équitation basée sur de nouveaux
prin-cipes» (1842), och deras läror tillämpades vid
ridskolan i ->Saumur. Delvis andra idéer
företräddes av den huvudsakligen i Frankrike och
Ryssland verkande engelsmannen J. F i 11 i s,
som bl. a. utgivit »Principes de dressage et
d’équitation» (1890). Den franska traditionens
grundsatser sammanfattades av H. Blacque
B e 1 a i r, tidigare chef för ridskolan i Saumur,
i »Réponses au questionnaire d’équitation de
l’école de cavalerie» (1912), som legat till grund
för den nu gällande franska ridinstruktionen.

I Tyskland upptogos traditionerna från
Fredrik den stores ryttargeneral F. W. v. Seydlitz
av L. Hünersdorf, som i sitt 1791
utgivna arbete »Anleitung zu der natürlichsten
und leichtesten Art Pferde abzurichten»
sysslar med soldatridning men ej med den höga
skolan. Mot överdrifterna i Bauchers metod,
som under 1840- och 1850-talen fått många
anhängare i militära kretsar i Tyskland, vände
sig F. S e i d 1 e r, den förste stallmästaren vià
den preussiska militärridskolan och författare
till »Dressur des Pferdes» (1837). Till Bauchers
tyska motståndare hörde även L. S e e g e r,
som 1852 utgav »Herr Baucher und seine
Kün-ste, ein emstes Wort an Deutschlands Reiter».
Seegers betydelse är framför allt att han
utrett »uppresningens» inverkan på rygg och
bakdel. Han var en av de första i Tyskland,
som insåg lättridningens betydelse, förordade
hindergårdar och var anhängare av
jaktrid-ningen. Hans »System der Reitkunst» (1844)
citeras ofta i senare verk. För den militära
ridningens utveckling i fältmässiga banor
verkade H. v. Rosenberg.

Större inflytande än någon av de nämnda
fick emellertid G. Steinbrecht. Hans
»Gymnasium des Pferdes», utgiven 1885 av hans
lärjunge P. Plinzner, betecknade i flera
hänseenden framsteg i uppfattningen om hästens
jämvikt, en fråga som kan sägas ha dominerat
riddiskussionèn på 1800-talet. P. Plinzner
förde Steinbrechts teorier in på avvägar genom
sin överdrivna fordran på eftergift i nacken.
Bland hans motståndare, som åberopade sig på
Fillis, märkes främst v. Rosenbergs lärjunge B.
v. Heyden-Linden, lärare vid
ridskolan i Hannover och lika framstående
dressyr-som kapplöpningsryttare.

Moderna skolor.

I sin renaste form har den klassiska
ridningen som nämnts fortlevat vid
Spanska hovridskolan i Wien, vilket också
satte sin prägel på ridningen i den forna
österrikiska armén.

Den tyska skolan lägger framför allt
vikt vid fullständig behärskning av
hästen. Ridningen har därigenom fått ett
drag av hårdhet — hästarna ha varit »in-

1087

Tryckt lV-, 43

1088

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:12:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sportlex/5/0628.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free