Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ridning - Ridningens historia, av docenten Heribert Seitz och ryttmästare Frank Martin - Ridningens teknik, av Frank Martin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RIVNING
stängda» mellan ryttarens hjälper. De
franska ryttarna rida mjukare och
elegantare, hästarna gå friare och med längre
hals. Stödet på bettet är ofta mindre
stadigt. Den moderna italienska skolan,
grundad av F. Caprilli, tar sikte på
terräng- och hinderridning och förkastar
dressyr i klassisk mening.
Den svenska ridningen har rönt
inflytande från alla de nämnda länderna.
ff. S-z; F-k M-n.
RIDNINGENS TEKNIK.
Vid all ridning och särskilt vid militär
ridning kräves att ryttaren säkert
behärskar sin häst och att hästen är lydig,
lätthanterlig och uthållig. Grundvalen för
ryttarens och hästens utbildning är
dres-syrridning i någon form.
Man skiljer mellan den vanliga
dres-syrridningen (den s. k. campagneskolan),
som avser att förbereda hästen för
fältbruk och olika former av ridsport, och
höga (högre) skolan, som syftar till att
bibringa hästen största möjliga
fulländning.
Dressyrridningens element.
Sadling och betsling.
Varje ryttare bör själv vara förtrogen
med hur det går till att sadla och betsla.
Militärsadeln är oftast en s. k. bladsadel,
amatörryttarens en s. k. engelsk sadel med
eller utan vulster (stöd för knäna). Av vikt
är att den är riktigt byggd och ligger rätt på
hästens rygg, ty endast i en dylik kan ryttaren
rätt sitta och inverka på hästen. Sadeln
pålägges från vänster, eventuellt med underlagd
filt eller vojlock, samt placeras i »sadelläget» så,
att bogbladet är fritt men så att bakre delen icke
belastar det svagaste partiet av ryggen.
Sadel-gjordarna åtdragas först lindrigt och, sedan man
betslat hästen, hårdare. Stigbyglarna
nedsläp-pas och stiglädren avpassas.
Hästen kan betslas med träns eller kandar
(stång och bridong).
Vid betsling med träns avpassas huvudlaget
så, att tränsen ligger i munvinkeln utan att
draga upp denna. Användes ridgrimma för att
hindra hästen att spärra upp munnen eller sätta
underkäken på sned, spännes den i regel icke
till hårdare än att hästen kan tugga på bettet.
Vid betsling med kandar lägges
bridong-bettet efter samma grunder som tränsbettet.
Stångbettet placeras nedanför, så att det vilar
på lanerna (mellanrummet mellan fram- och
kindtänderna) ungefär i höjd med kindkedje-
gropen. Kindkedjan påhakas under
bridong-bettet, så att den ligger platt och jämn. Den
Bild 6. Olika former av tygelhållning vid
kan-darbetsling. T. v. vanlig tygelhållning, t. h. vid
ridning utan hjälphand. 1. Högra bridongtygeln.
2. Högra stångtygeln. 3. Vänstra stångtygeln.
4. Vänstra bridongtygeln.
avpassas i allmänhet så, att två fingrar kunna
införas mellan kedjan och kindkedjegropen, då
stångtyglarna äro slaka. Då ryttaren tar åt
sig stångtyglarna, skola
stångskänklarna stå i
45° vinkel mot
lodlinjen. Föras de längre
tillbaka, säges stången
»falla igenom». Föras de
tillbaka i mindre grad,
blir verkan för skarp
och felaktig —
kindkedjan verkar mer än
bettet.
De vanligaste
formerna av tygelhållning
visa bild 6 och 7.
Upp- och avsittning ske i regel från, resp.
åt vänster. Tyglarna fattas därvid med vänstra
handen.
Bild 7. Ridning med
delade tyglar.
1089
35—NFS. V
1090
Bild 8. Korrekt sits. Kapten Wattel, lärare vid
ridskolan i Saumur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
