- Project Runeberg -  Nordisk familjeboks sportlexikon / 5. Lahtis-Röse /
1091-1092

(1938-1946) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ridning - Ridningens teknik, av Frank Martin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

RID NING

Sitsen.

En säker och otvungen sits (ställning),
som smidigt anpassar sig efter’ hästens
rörelser, är grundvillkor för att ryttaren
skall kunna behärska sin häst och ge
riktiga hjälper.

Av ålder har balansridning utan stigbyglar
och tyglar ansetts vara det bästa medlet för
att bibringa ryttaren en riktig sits. Numera
låter man honom emellertid rida med
stigbyglar, avpassade så, att de ge honom verkligt stöd,
till dess han fått förtroende för sin egen
säkerhet. Han lär sig då på en väldresserad häst
med goda rörelser snart att sitta rätt.

Försök att från början tvinga in ryttaren i
en bestämd form och ställning leder nära nog
ofelbart till stelhet. Instruktören bör därför
inskränka sig till att påpeka, när ryttaren
spänner sig.

Ryttarens inverkan.

De medel, genom vilka ryttaren
inverkar på hästen och behärskar honom,
kallas hjälper. Deras verkan beror dels på
mekaniskt tvång, dels på vana. Mellan
ryttaren och hästen upprättas ett »språk»,
genom vilket de kunna förstå varandra.
Genom övning och vänjning lär sig
hästen mer och mer att uppmärksamma
hjälperna och fogar sig efter dem, så att
han slutligen lyder dem villigt. En
förutsättning är, att ryttaren använder
hjälperna på ett likartat och konsekvent sätt.

Allt efter som dressyren fortskrider,
kunna hjälperna ges allt lättare och
omärkligare. Hästen följer redan en
antydan till hjälp.

Ryttaren inverkar på hästen med
skänklar, tyglar, vikt och röst.
Skänk-larnas inverkan förstärkes genom spö
och sporre.

Skänklarna verka framåtdrivande
genom tryck eller lätta slag mot hästens
sida. Denna verkan uppnås genom
tillvänjning och uppfostran. Skänkeln
verkar också sidförande.

Tygelhjälperna verka genom
bettets tryck på lanerna. De bestämma
tempo och gångart och den riktning, i
vilken hästen skall röra sig. Självfallet
verka de huvudsakligen förhållande, och
deras verkan måste därför förbindas med
framåtdrivande hjälper.

En häst, som villigt ger efter i nacken och
elastiskt spänner tyglarna och därigenom ger

ryttaren en känsla av att ha en mjuk och säker
förbindelse mellan handen och hästens mun,
säges vara eller gå »på tygeln». En häst, som
söker stöd på tygeln och lägger sig på handen
genom att spänna nacke och hals, säges gå »mot
tygeln». En häst, som undviker bettet genom
att inte taga det, säges vara »bakom hand» eller
»bakom tygeln».

Tygelhjälperna äro förhållande,
eftergivande, ställande, böjande, vändande,
ledande, mothållande och trängande.

Genom kroppsvikten understöder
ryttaren skänkel- och tygelhjälper och
gör det lättare för hästen att följa dem.
Lutar ryttaren överlivet lindrigt bakåt,
belastas rygg och bakdel mera. Förlägger
ryttaren kroppstyngden åt endera sidan,
får hästen benägenhet att avvika åt
denna sida. Vid vändning understödes
därför tyglarnas inverkan genom
kroppstyngdens förskjutning.

Genom hårdare nedsittning och
spänning av ryggen (korset) övervinner
ryttaren spänning i hals och rygg hos hästen.

Sporrarna användas på hästar, som
icke nog uppmärksamma skänklarnas
inverkan, eller som straff.

Användas sporrarna som straff, skall
ryttaren först göra klart för sig, att hästen
verkligen varit olydig och att ryttaren inte ställt
för stora fordringar eller givit oriktiga hjälper,
som hästen icke förstått. Ryttaren skall aldrig
straffa i vredesmod, ty överilade sporrstick
undergräva förståelsen mellan häst och ryttare
och skada dressyrens fortgång.

Ryttarkänsel.

Hästen kan bibringas den hållning, den
gång och den lydnad, som dressyren
avser, endast genom samverkan mellan
skänkel-, tygel- och vikthjälper. Ett gott
resultat uppnås icke genom användning
av stor kraft utan genom att hjälperna
användas på ett skickligt sätt. Förmågan
att i varje ögonblick känna vilka hjälper
som krävas och att riktigt avpassa deras
användning och samverkan kallas
ryttarkänsel. En god ryttarkänsel är
förutsättningen för framgång i dressyrarbetet.

Hästens hållning.

Genom dressyren skall hästen ges en
sådan form och hållning, att han kan
utveckla hela sin förmåga och lätt
behärskas av ryttaren.

1081

1092

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:12:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sportlex/5/0634.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free