- Project Runeberg -  Nordisk familjeboks sportlexikon / 5. Lahtis-Röse /
1103-1104

(1938-1946) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ridning - Ridningens teknik, av Frank Martin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

RIDNING

Bild 17. H. Rang, Rumänien, på »Delfis» i ett formfulländat språng. Vinklarna i höftled, knäled
och vrist äro riktiga, knä- och skänkelläge idealiska. Sätet är en aning för tungt i sadeln för detta
moment i språnget. Handen har stannat på mankammen och borde varit lägre, varigenom
sträckningen av hästens hals skulle blivit bättre.

Hästar, som hållas fast för hårt, bryta ut,
stanna framför hindret eller göra fel. En het
häst, som redan på långt håll vill gå för fort
mot hindret, bör inte tvingas med våld att gå
långsammare utan så småningom vänjas att
övervinna hindret i lugnare tempo.

Lata och tröga hästar tvingas att hoppa
flytande genom kraftiga, framåtdrivande hjälper.

Vägran och utbrytning.

Om en häst stannar omedelbart
framför ett hinder eller bryter ut (vilket
vanligen sker åt vänster), skaffar sig ryttaren
ansats genom att rygga hästen och driver
därefter kraftigt framåt, till dess hästen
hoppar.

Om en häst vänder framför ett hinder,
skall ryttaren vända honom på framdelen
åt motsatta sidan, så att han åter blir
inriktad mot hindret.

Halka, brist på tid e. d. kunna dock göra
det berättigat att vända hästen åt samma
håll, som han själv vänt, och därefter driva
honom framåt med kraftiga skänkel- och
sporr-hjälper. En häst, som vägrat vid ett hinder,
bör icke få komma in i stallet, förrän han
tagit det.

Terräng- och jaktridning.

Klättring.

Vid klättring uppför lutar ryttaren
överlivet framåt — mer eller mindre allt

efter som sluttningen är mer eller mindre
brant — och lämnar bakben och rygg
ökad frihet. Händerna ge efter — varje
verkan bakåt måste undvikas och
hästhalsen lämnas fullständig frihet. Högra
handen fattar i manen. Korta, branta
sluttningar övervinnas rakt framifrån,
längre i sned riktning. Tempot
överlämnas åt hästen.

Vid ridning utför ökar ryttaren
knäslutet och lutar överkroppen framåt, så
att han kommer att sitta vinkelrätt mot
hästryggen. Härigenom avlastas hästens
rygg, och bakbenen kunna träda längre
in under kroppen. Tyglarna förlängas så
mycket, att hästen kan sänka nosen och
sträcka halsen utan att känningen med
munnen går förlorad.

Dubbelhinder.

Då två tätt på varandra följande hinder
skola övervinnas, bör ryttaren driva mot
det första hindret endast så mycket, att
hästen får tillräckligt mycket utrymme
för att kunna taga sats över det andra.
Mot det andra hindret måste han hållas
väl framme. Ryttaren skall överlämna åt
hästen att indela satsen,

1103

1104

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:12:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sportlex/5/0640.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free