Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ryttarlekar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RYTTARLEKAR
Bild 3. »Dra huvudet av tuppen.» Från en
lantlig ryttarfest på 1930-talet i närheten av
Kott-bus.
Ryttarlekar i Sverige.
I Sverige är det folkliga bruket att
annandag jul rida i kapp till någon källa e. d.,
»staffansritt» eller »staffansskede», säkerligen
urgammalt. Troligen är det en dylik ritt, som
Olaus Magnus i sin historia syftar på, då han
berättar om kapplöpning med hästar på is.
Ringridning, »ringränning», ingick som en
viktig del i karusellen och har även
förekommit som folklig lek i sydvästra delen av Skåne
under namnet »ta ringarna». Den torde ha
införts från Danmark i början av 1800-talet och
levde kvar till omkring 1890.
Äldre traditioner i Skåne har en annan
ryt-tarlek, »slå katten ur tunnan». I en depesch
från 1699 omtalas sålunda att man vid Carl
XII:s besök i Ystad roat konungen med att
Bild 4. Djeridryttare. — Efter en turkisk
miniatyr från 1600-talet.
»slå katten ur tunnan» och »dra huvudet av
gåsen». Senare omnämnes den förstnämnda
leken av Linné i hans Skånska resa 1751.
Leken tillgick så, att ryttarna i full fart med
störar försökte slå sönder en tunna, som
upphängts i ett rep mellan två hus och i vilken
två levande katter voro inneslutna. Den som
slog sönder tunnan blev »kung».
Ryttarlekar i Främre Asien.
Som riddjur användes hästen tidigast
i Främre Asien. Där äro även
ryttarlekar av gammalt datum.
Sålunda är hästpolo säkerligen av persiskt
ursprung (->-Hästpolo, sp. 150). Över så gott
som hela Främre Asien och angränsande delar
av Europa förekommo tidigare även olika
varianter av ett slags tornerspel, vid vilket
deltagarna, som äro uppdelade i två partier, i full
galopp söka träffa varandra med träspjut (turk.
djerid). Denna ryttarlek, av turkarna kallad
djerid ojnu, av araberna lab el djerid och av
kosackerna djiguitovka, lever numera endast
kvar i Anatolien.
Hos turkarna förekommer även en annan, om
->-jeu de rose påminnande ryttarlek, bairak
ojnu. I denna deltaga tre ryttare, av vilka en
har en liten fana, som de båda övriga försöka
beröva honom. Lyckas det för en av de jagande,
har han i sin tur att försvara fanan mot de
båda andra.
Även bågskytte till häst förekom tidigare i
Främre Asien.
Ryttarlekar hos Asiens stäppfolk.
De asiatiska nomadfolkens — främst
kirgisernas och mongolernas —
ryttarlekar omnämnas sedan 1200-talet i de flesta
resebeskrivningar från dessa områden.
Den enklaste formen är kappridning, som
jämte brottning är mongolernas förnämsta nöje
och icke bedrives endast av vuxna utan även
av 6—10-åriga pojkar. Distanserna växla
mellan några km och 7—8 mil. Prisen äro
värdefulla och utgöras mestadels av får och hästar.
Hos kirgiserna förekomma liknande
kapplöpningar, stundom över avsevärda distanser.
Prisen äro liksom hos mongolerna av högt värde,
upp till 100 hästar eller 200 får, dyrbara kläder
och vapen.
Även från Tibet äro liknande kapplöpningar
kända.
Hos kirgiserna förekommer ofta en enkel
ryttarlek. På uppfordran av en flicka försöka en
eller flera unga män rida i kapp och fånga
henne, innan hon når en påle någonstans på
stäppen. Lyckas det ej, bytas rollerna. Flickan
förföljer männen och slår med sin ridpiska dem
hon kan nå. Vid dylika lekar håller flickan
stundom ett slaktat lamm framför sig i sadeln.
Ett slaktat lamm eller en slaktad get spelar
även en viktig roll vid en ryttarlek, som kan
1335
1253 1335
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
