Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Segelbåt, av civilingenjörerna Bengt och Gustav Plym
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEGELBÅT
Bild 6. På 1920-talet blev 6 m R-yachten
populäraste internationella tävlingsbåt. — Den vackra
»Fågel Blå», ritad och byggd 1937 av Töre Holm
åt Sven Salén, segrade 1938 vid Genuaregattan
i tävlingen om Coppa del Tirreno bland 17
konkurrenter.
Skrovets bärande element långskepps kallas
resning, och är — förifrån räknat —
sammansatt av förstäven, vars del ovan vattnet
kallas toppstäv, och kölplankan, som är
hopfogad med förstäven och utgör fäste för
barlastkölen. Från aktre delen av kölplankan reser
sig roderstäven, vilken är fogad till
kölplankan genom ett resningsknä. På
roderstäven sitter häckträet, fästat till denna med
hjärtspant. Längst akteröver på häckträet
kommer akterspegeln, fogad till häckträet
med ett spegelknä. Vid masten finnes en
förstärkning av resningen, m a s t f o t, som är
avsedd att upptaga och fördela masttrycket.
Resningen är vanligen av ek.
Vid relingen finnes även ett
långskeppsförband, balkvägaren, vars uppgift, utom
att vara långskeppsförstärkning, är att binda
däcket till bordläggningen. Det tredje
långskeppsförbandet är slagvägaren, som är
placerad i båtens slag, d. v. s. övergången
mellan bottnen och fribordet, den del av
båtskrovet som ligger ovan vattnet. Balk- och
slagvägare äro vanligen gjorda av furu eller
Oregonpine.
Spant och däcksbalkar.
Skrovets tvärskeppsbärande element äro spant
och däcksbalkar. Spanten utföras antingen av
trä eller vinkeljärn.
Spanten fästas till resningen med fästvinklar
och bottenstockar, vilka vid kölpartiet utbildas
särskilt kraftigt för att upptaga de
påfrestningar, som barlastkölens stora vikt ger
upphov till.
Bordläggning.
Bordläggningen utföres antingen på klink,
vilket betyder, att plankornas (bordens) kanter
läggas överskjutande ovanpå varandra, eller,
vilket är vanligast, på kravell, d. v. s. kant i
kant, så att de utgöra en jämn yta. Fogarna
mellan borden kallas nåt. På moderna
segelbåtar arbetas nåten ihop så väl, att full
täthet kant mot kant erhålles. Med gott resultat
har man limmat borden till varandra med
vat-tenfast lim (konsthartslim). Tvärskarv mellan
bordläggningsplankorna kallas lask. Denna
förstärkes på insidan med en laskbricka av plåt
eller trä.
De vanligaste svenska träslagen för
bordläggning äro furu och ek. Av de utländska är
mahogny vanligast, såväl den afrikanska som
Honduras, av vilka den senare är bäst.
Däck och överbyggnader.
Däcket utföres antingen som dukdäck, varvid
däcksplankorna överspännas med duk, vilket
ger däcket dess täthet, eller som ribbdäck.
Ribbdäcket består av smala däcksplankor,
vilkas fogar eller nåt tätas genom drivning med
bomullsgarn, varefter nåten fyllas med kitt.
Utmed relingen anbringas en bredare
däcksplanka, som följer relingskanten och benämnes
skarndäck. I däckets mittlinje lägges ofta även
en bredare planka, vilken kallas mittfisk.
överbyggnaderna på däck inramas ofta med s. k.
friser. Det vanligaste materialet till ribbdäck
är Oregonpine, teak och spruce, varav
Oregonpine övervägande användes. Teaken är
hårdare, slitstarkare, tyngre och dyrare. Sprucen
är det lättaste materialet och användes ofta för
kappseglingsbåtar. I skarndäck, fiskar och
friser användes ur utseendesynpunkt trä av annan
färg, vanligen mahogny.
Överbyggnaderna bestå av ruff eller kapp,
förbunden med sittrummet, samt
nedgångsluckor. De i kappsidan anbragta
ljusöppningarna kallas ventiler och ljusöppningarna på
kapptaket skylight.
Rigg.
Med rigg menas anordningar för uppbärande
och manövrering av segel. Riggens tre
huvudelement äro rundhult, stående rigg, d. v. s.
vant och stag, samt löpande rigg, som innefattar
tågvirke och wire för seglens hissande och
sträckning.
I begreppet rundhult ingå mast, storbom,
fockbom, klyvarbom, spinnakerbom samt, om
båten är utrustad med 2 master, mesanmast och
mesanbom. Material till rundhult är vanligen
gran, Oregonpine eller spruce. På moderna
kappseglingsbåtar förekomma även svetsade
master av högvärdig stålplåt. För att få
rund-hulten så lätt som möjligt är den oftast ihålig,
hoplimmad av flera stycken. Seglet fästes vid
mast och bom antingen genom att man låter
liket, d. v. s. det tågvirke, som kantar seglet,
löpa i en ränna urtagen ur trävirket, eller ge-
81 87
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
