Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Segelfartyg - Segelflygcertifikat →Segelflygdiplom - Segelflygdiplom - Segelflygplan, av redaktör Yngve Norrvi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEGELFLYGCERTIF1KAT
1933 seglade Hamburg—Australien på 66 dygn.
Världens sista stora rederi för segelfartyg
innehades av sjöfartsrådet Gustaf E. Eriksson
i Mariehamn, i vars flotta bl. a. ingick den
segerrika »Herzogin Cecilie». Seglingarna från
Australien på 1930-talet visade, att
tävlingsandan och intresset för seglingen levde
oförminskade kvar ända till slutet hos de nu nära nog
försvunna segelfartygens besättningar.
Litt.: E. Hornborg, »Segelsjöfartens historia»
(1923), B. Lubbock, »The last of the
windjam-mers» (1927—28), och H. Underhill, »Sailing ship
rigs and rigging» (1937). S-m S-n.
Segelflygcertifikat ->-Segelflygdiplorn.
Segelflygdiplom, eg. Glid- och
segelflygdiplom, är segelflygets
kompetenstecken och utdelas sedan 1937 av
Kungl. Svenska Aeroklubben.
Bild 1. Bild 2. Bild 3.
A-diplom. C-diplom. Guld-C-diplom.
Diplomen förekomma i två kategorier, dels
nationellt i tre valörer: A-, B- och C-diplom
(inst. 1937), dels internationellt i två valörer,
Silver-C- och Guld-C-diplom (inst. 1931).
Fordringarna för de nationella
diplomen äro : för A-d i p 1 o m e t (bild 1) minst 25
starter. Proven omfatta fem rakflygningar (med
glidflygplan) på vardera minst 20s och en på minst 30s.
Samtliga landningar skola ske inom en anvisad bana
av 20 m bredd; för B-d i p 1 o m e t minst 25
starter efter A-diplomet. Proven omfatta alternativt: a)
fem flygningar med gummirepstart (glidflygplan) på
vardera minst 60s i S-formig bana med höger- och
vänstersvängar på angivna punkter, omkr. 90
graders kursändring och mållandning inom angivet
område med 25 m radie, b) fem flygningar med
bil-eller vinschstart, vardera på minst 60s över triangulär
bana, två gånger med vänstersvängar och tre gånger
med högersvängar, varje gång med mållandning inom
25 m radie; för C-d i p 1 o m e t (bild 2) efter
B-diplom minst 20 flygningar med segelflygplan, varav
minst 15 med s. k. höjdstart. Proven omfatta
alternativt: a) en segelflygning på minst 5m med tydligt
bestyrkt höjdvinst över startplatsen eller flygning
utan höjdförlust, b) fem flygningar vardera på minst
2m jämte mållandning. Samtliga fem flygningar
skola avslutas med korrekt mållandning inom ett
område med 50 m radie.
Samtliga provflygningar för resp. A-, B- och
C-diplom skola utföras inom ett år.
Innan proven för de internationella
diplomen kunna avläggas, måste piloten inneha
av Luftfartsmyndigheten utfärdat Segelflygcertifikat.
Detta kan erövras genom fem C-diplomflygningar
med en sammanlagd flygtid av minst lt.
Fordringarna för de internationella diplomen äro: för
S i 1 v e r-C-d i p 1 o m e t en uth&llighetsflygning på
minst 5t med landning på startplatsen, en
distansflygning på minst 50 km samt en höjdflygning med
minst 1 000 m höjdvinst. Höjdflygningen kan utföras
i samband med uthållighets- eller distansflygningen;
95 Tryckt
för G u 1 d-C-d i p 1 o m e t (bild 3) en
distansflygning om minst 300 km samt en höjdflygning med
minst 3 000 m höjdvinst. Höjdflygningen kan utföras
1 samband med distansflygningen.
Vid distansflygningsprovet får utgångshöjden
utgöra max. 1 % av distansen, dock högst 1 500 m.
T. o. m. 3,/i2 1944 ha sammanlagt utdelats
2 415 A-, 1 245 B-, 555 C-, 55 Silver-C- (därav
2 erövrade utomlands) samt 2 Guld-C-diplom.
Sedan 1943 har även Flygvapnet utdelat A-,
B-och C-diplom (t. o. m. Vio 1945 c:a 1 080, 760,
resp. 380). Utdelandet av de båda
internationella diplomen ombesörjes i Sverige endast av
K. S. A. K. B. L.
SEGELFLYGPLAN.
Av redaktör Yngve Norrvi.
Segelflygplan (eng. glider, soarer, fr.
planeur, ty. Segelflugzeug, da. Svævefly,
fi. liitolentokone, no. seilfly) är ett
flygplan utan framdrivande kraftkälla
(stundom äro segelflygplan dock försedda med
hjälpmotor), vars stigning sker
uteslutande med hjälp av uppvindar av olika
slag.
Liksom Tyskland varit det ledande
landet inom segelflygningen, ha tyska
flygplanskonstruktioner helt dominerat fram
till slutet av 1930-talet. Under
världskriget 1939—45, då konstruktionsarbetet
inom Tyskland i det närmaste stod stilla,
ha emellertid schweiziska konstruktioner
— främst »Moswey III» — och även en
svensk konstruktion — »Fi-1» — låtit
tala om sig. En rad nykonstruktioner och
detaljförbättringar ha även framkommit
inom det amerikanska och ryska
segelflyget.
Segelflygplanens utveckling är intimt
förbunden med de framsteg segelflygtekniken
gjort. I samband med upptäckterna av nya
kraftkällor för segelflygningen har flygplanens
konstruktion ändrats och förbättrats, och denna
utveckling kan ännu inte anses avslutad,
framför allt emedan konstruktörerna tvingats
anpassa sig efter mera lokalt betonade
förhållanden.
De segelflygplan, som användas i Sverige, ha
hittills till största delen varit av tysk
konstruktion, varvid speciellt två typer
förekommit, nämligen »Grunau Baby II» (pl. 1), som
fortfarande användes såsom enhetstyp vid
utbildningen och även till enklare
prestationsflygningar, samt på senare tid »Weihe» (pl. 1),
ett högvärdigt segelflygplan med förnämliga
flygegenskaper. Såväl »Grunau Baby II» som
»Weihe» byggas på licens i Sverige, vilket
också är fallet med det tvåsitsiga »Kranich» (pl.
45 96
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
