Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skidsport - Litteraturanvisningar, av docenten Håkan Tjerneld - Skidstavar - Skidteknik - Skidvallning, av fabrikör Gustaf »Husum» Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SK1DSTAVAR
Fransk och engelsk litteratur.
Bland den franska skidlitteraturen märkes
österrikarna T. Ducias och K. Reinls eleganta
»Ski d’aujourd’hui» (1935; förk. tysk övers. 1937).
I »Ski frangais» (1937) framföra E. Allais och P.
Gignoux en del djärva pedagogiska och tekniska
nyheter. — Två skidtidskrifter finnas, La Revue
du Ski (sedan 1930, utg. av Fédération Fran?aise
de Ski) och Ski Sports d’Hiver (sedan 1931).
Av den ganska rika engelska skidlitteraturen
kunna nämnas A. Lunn, »Alpine ski-ing at all
heights and seasons» (1921) och »The complete
ski-runner» (1930; sv. övers. 1934 »Fart och stil
på skidor»), H. Mitchell, »Downhill ski-racing»
(1931), samt Ch. Dudley, »60 centuries of ski-ing»
(1935).
Bland amerikansk litteratur märkes det
svåråtkomliga praktverket »Skiing, the
internatio-nal sport», utg. av R. Palmedo (1937), med 20
internationella medarbetare, varibland svensken
A. Zettersten. — Av engelskspråkiga
årsskrifter är British Ski Year Book (från 1905, utg. av
The Ski Club of Great Britain and the Alpine
Ski Club) den ledande; vidare finnas American
Ski Annual, Canadian Ski Annual, The
Austra-lian and New Zealand Ski Year Book m. fi.
Även i många andra länder ha utgivits
handböcker, årsskrifter m. m., såsom i Italien (L.
Gasperl, »Discesismo», 1939), Holland, Spanien,
Ungern, Polen, Ryssland, Japan m. fi.
Skidstavar användas vid skidlöpning
huvudsakligen för att driva upp farten,
i andra hand för balansens skull samt
stundom för bromsning.
I äldre tider (->-Skidor, sp. 289) användes
blott en lång och kraftig furustav, försedd med
en skopa upptill och ofta i nedre ändan med en
kraftig järnspets för att kunna användas som
spjut vid jakt.
Vid världens första skidlopp, i Tromsö 1843,
använde segraren två stavar, men hans
exempel vann ingen efterföljd.
Bruket av två stavar uppkom i Finland under
1870-talet och spreds snabbt till Norrbotten,
medan man i det övriga Sverige jämte Norge
först i och med längdlöpningarnas
popularisering i slutet på 1880-talet övergick till två
stavar. Ännu i början av 1900-talet användes på
många håll i Sverige dock blott en stav.
Stavarna, som i äldre tider voro långa
(stundom omkr. 200 cm) och mycket tunga samt utan
svikt, ha senare blivit kortare och smidigare.
Ännu kring 1920 användes dock stavar på 160
cm av en del tävlingsåkare i Sverige. Numera
avpassas de efter vederbörandes kroppslängd
och böra räcka 2—3 cm ovan armhålan. En
tendens till något längre och kraftigare stavar
kan dock spåras.
Furustavarna ersattes i slutet av 1800-talet
av stavar av asp, senare ask, björk, bok eller
annat smidigt träslag. I slutet av 1890-talet
började även bambu användas och var länge
nästan allenahärskande. Omkring 1910
började stavar tillverkas av tonkinrör, men på
1940-talet, då importen omöjliggjorts, ha
ypperliga modeller av björk eller stål blivit mycket
vanliga. De första stålstavarna tillverkades
dock redan omkr. 1930. Även stavar av
->-split-kein förekomma.
Staven har nedtill — obekant sedan när —
försetts med »kringla», tidigast av trä, senare
bestående av en ring av rotting, vidja, järntråd
e. d., över vilken en flätning av remmar el.
stålfjädrar anbragts, som hindrar staven att
sjunka djupt ned i snön. Spetsen är försedd med
en kort, vass pigg, och händerna vila i
handremmar. S. L.
Skidteknik, se art. om de olika
skid-sportgrenarna, t. ex. Backhoppning,
Längdlöpning och Utförsåkning.
SKIDVALLNING.
Av fabrikör Gustaf »Husum» Jonsson.
Skidvallning, som består av dels
grund-vallning, dels ytvallning (för dagens
speciella före), är ofta en mödosam uppgift.
För att en skidvallning skall lyckas fordras
dels studium av snöns beskaffenhet och dels —
vilket komplicerar saken — kännedom om såväl
den terräng, där man ämnar åka, som »näsa»
för eventuella omslag i vädret. För att nå
verklig skicklighet behövs därför en viss
meteorologisk instinkt liksom kännedom om de
lagar, under vilka traktens väderlek lyder.
Därav följer att det är lättare att valla på
»hemmabana» än i okänd terräng. En annan
svårighet är att åstadkomma en vällning, som
ger gott glid utan att vara bakhal. Klistervalla
användes först i Norge, vintern 1912—13.
Någon universal valla finnes icke, trots
otaliga försök. Alla skidåkare vilja för övrigt inte
ha samma vällning. En del önska bättre glid
framåt och bry sig inte så mycket om att
skidorna äro något bakhala, andra vilja framför
allt ha gott »bett» i motbackar, så att skidorna
ej glida bakåt. Stilen spelar därvid stor roll.
I princip kan sägas att de som använda den
s. k. »Håsjöstilen» (->Längdlöpning på skidor,
sp. 248—49) äro mest beroende av att icke ha
bakhalt.
Man skiljer på nyfallen snö, nysnö (d. v. s.
snö, som ej frusit och därför bibehållit den
fallande snöns kristallform), finkornig
snö (som tinats upp någon gång och därpå
frusit till mycket små iskristaller) samt
kornsnö (som upprepade gånger tinats upp av
töväder och därpå frusit, varigenom kristallerna
omvandlats till kulformiga bildningar). Då
kornsnö fryser samman, efter tö eller dagsmeja,
bildas skare. Jfr art. Snö.
Grundvallning.
För att dels skydda skidorna mot fukt och
nötning, dels få ett fäste för ytvallan grund-
307
308
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
