Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skillingemarschen - Skinnarlopet - Skip - Skivstång - Skiöld →Sköld - Skjutbanor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKINNARLOPPET
Skillingemarschen arrangeras sedan 1934 av
Skillinge IF (st. 1933, 102 medl. 1945) i Österlen,
s. ö. Skåne invid Östersjön, med Knut
Svensson som främste ledare. Huvudtävlingen är 20
km, där flera av Europas bästa deltagit. I
samband därmed arrangeras även andra
gångtävlingar på olika sträckor samt fest i Kyhls Skog,
ett par år även i Gislövs Stjärna, ortens
festplatser. I samband med Skillingemarschen hölls
1937 landskampen i gång mot Tyskland. S. L.
Skinnarloppet, Sveriges enda (1945)
årliga 6-milslopp på skidor, arrangeras
sedan 1924 av Malungs IF och brukar vara
säsongens sista storlopp i Mellansverige,
berömt för sin magnifika prissamling,
huvudsakligen skinnvaror och andra
hemslöjdsalster från orten.
Skinnarpokalen, ett vandringspris, vanns 1936
för alltid av L. Stenberg. Sedan dess tävlas om
Skinnartrofén, ett av Sveriges vackraste pris,
som utdelas i nytt exemplar årligen och får
behållas av segraren. Sedan 1930 tävlas om
Skinnarloppets vandringspris i lagtävlingen.
Segrare i individuella tävlingen ha varit: 1924 G.
Stångberg, Säfsnäs, 1925 oeh 26 P.E.Hedlund,
Malung. 1927 Gottfrid Karlsson, Älvdalen, 1928 A.
Is-raolsson, Dala-Järna, 1929 H. Moritz, Lycksele, 1930
H. Blomstedt. Yindeln, 1931 A. Israelsson,
Dala-Järna, 1932 P. E. Eriksson, Äshammar, 1933 A. Lif,
Orsa. 1934—36 L. Stenberg. Bollnäs, 1937 A.
Wikström, Skellefteå, 1938 A. Hägglund, Skellefteå, 1939
S. Stenvall, Sorsele, 1940 H. Lauri, Pajala, 1941 S.
Stenvall, Sorsele. 1942 O. Wiklund. Bergvik. 1943
och 44 N. Karlsson, Mora, 1945 Helmer Karlsson,
Norrviken. S. L.
Skip, eng., ledare, benämning på
kaptenen i ett curlinglag. Förekommer även
i cricket m. fi. spel.
Skivstång (eng. diskweights, fr. poids
disque, ty. Scheibenstang) är en
metallstång, som längst ut mot ändarna har
löstagbara, skivformiga vikter.
Skiv-stången är numera det enda officiellt
godkända redskapet i -^-tyngdlyftning.
Skivstången användes första gången i ett
internationellt mästerskap vid OS 1920 i stället
för den tidigare brukliga kulstången. Vid
skiv-stångsgymnastik användes lätt skivstång. P. B.
Skiöld -^Sköld.
Skjutbanor äro anläggningar för eller
platser iordningställda för bedrivande av
icke fältmässiga former av skjutning.
Redan under medeltiden anlades skjutbanor
(-^-Armborstskytte), som i princip liknade våra
nuvarande. Till våra dagar har även fortlevat
den medeltida fågelskjutningen mot en (från
början levande, sedan av trä och metallbeslag
utförd) fågel i toppen på en hög stång med
geväret vanligen placerat i en klyka. En sådan
bana finnes vid Vordingborg i Danmark.
Skjutbanorna i och vid städerna på
kontinenten voro tidigt försedda med markörskydd
och markeringsanordningar, men då senare
eldvapnen togos i bruk även för sportsligt skytte,
stego kraven på betryggande
säkerhetsåtgärder. Bortsett från bergstrakter, där naturliga
möjligheter oftast finnas, består därför numera
en större kontinental bana för gevärsskytte
vanligen av en rektangel, av vilken två sidor
utgöras av höga betongmurar, en sida av
kulfånget och skyddsvallen bakom »blinderingen»
(markörgrav och tavelställ) samt den fjärde
sidan av ett galleri (skjuthall), från vilket
skjutningen utföres. Ett 50-tal meter framför
skjutplatserna finnes dessutom en hög mur
med fyrkantiga öppningar vid basen. Skyttens
synfält begränsas alltså uppåt av skjuthallens
tak och framåt av denna mur. Han ser inte
himlen, och vådaskott kunna ej gå utanför
skjutbanan. Genom varje öppning i muren ser man
blott några få tavlor, varför felskjutning lätt
kan undvikas.
I vårt glesare befolkade land ha sådana
vidlyftiga anläggningar ej ansetts erforderliga.
Under skarpskytterörelsens första tid utfördes
skjutningen i regel mot stora, svartmålade
järntavlor (med vit prick), mot vilka de mjuka
skotten plattades ut och efterlämnade en fläck.
Markören satt bakom ett skydd i närheten av
tavlan och gick vid markeringen fram och
målade över skottet. Skjutplatsen var ofta en
förminskad kopia av de kontinentala: man stod på
skyttepaviljongens veranda och sköt. Vid större
skyttefester gjordes särskilda anordningar med
åskådarplatser (se bild vid sp. 367—68).
Den omläggning av skytterörelsen, som
genomfördes i början på 1890-talet, införandet av
mausergeväret samt skjutningens ökade
omfattning ledde fram till den nuvarande typen av
skjutbanor med en öppen skjutvall och en
blin-dering, bestående av markörskydd med tak och
hisställningar för tavlorna, som äro av papp på
träram. Till en skjutbana höra i regel också
tavelbod (bakom eller bredvid blinderingen
eller inbyggd i denna), semafor,
protokollfö-ringskurar bakom skjutvallen, telefonledning
från dessa till blinderingen samt en paviljong
med expeditionsutrymme, plats för gevärsvård
och för förvaring av materiel samt eventuellt
också någon enklare servering.
I och för skjutning på olika avstånd
till-lämpas två metoder. Antingen placeras
tavlorna i linje, medan skjutvallarna utplaceras
på 50 (eller 100). 200, 300, vanligen även 400 och
stundom 600 m avstånd (t. ex. Järvabanan),
eller också placeras skyttarna på linje, och
blinderingar anläggas för olika avstånd (t. ex. i
Eskilstuna). Vanligen göres dock någon
kompromiss (t. ex. Stora Skuggan, där olika
blinderingar finnas för 50, 200 och 300 m, men
skjutplatsen flyttas tillbaka vid skjutning på 400 och
600 m). En numera eftersträvad kompromisstyp
är en bana med tavlorna på linje och en — av
terrängen eller på annat sätt — skyddad
skjutvall på 200 m, från vilken skjutning kan ut-
311
312
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
