Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spinnfiske - Redskapen, av redaktör Martin Ahnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPINN FI SKE
spöna, av vilka talrika modeller finnas i
handeln, äfo antingen tillverkade av
något hårt träslag — vanligen ->splitkein
— eller av stål (massivt eller rör).
Av stålspöna ha de av rör, dragna i ett stycke,
den bästa aktionen. Dessa medge betydligt
längre kast än de massiva, vilka lätt bli vippiga
i toppen på grund av sin egen tyngd.
Ett bra stålrörspö kan numera framställas av
så fint material, att man i många fall kan
jämföra det med splitkeinspöt. Men när det är
fråga om ett verkligt fint spö, är splitkein
som spömaterial ännu ouppnått.
För fångst av ej alltför stor fisk bör
man välja ett kort spö, ej längre än 5—6
fot (omkr. 150—180 cm). Det är bättre,
att spöt är en aning för styvt än för mjukt,
ty ett styvt spö behåller längre sin
»toppspänst» och medger också kast med
tyngre beten, vilka eljest snart nog
fördärva alltför böjliga spön.
För laxfiske, som fordrar starka redskap,
användas oftast splitkein- eller
green-heartspön av engelsk typ, betydligt längre
än de amerikanska enhandsspöna och
avsedda för fattning med båda händerna.
Ett icke så långt men gott laxspö är även
den engelska sportfiskefirman Hardys
Victorspö (av splitkein, med eller utan
stålkärna), som kan brukas både för
en-hands- och tvåhandskast. De kortaste
enhandsspöna äro i allmänhet odugliga,
då det gäller att hålla stor lax stången i
hård ström.
För allroundfiske är som nämnts det
korta spöt obetingat att föredraga. Det
är lätt att föra med sig och lätt att
sköta. Man kastar bättre och träffsäkrare
med ett kort än med ett långt spinnspö.
Vid fiske från båt eller från stränder med
tät vegetation är det klart överlägset.
Helst väljer man ett tvådelat spinnspö,
såvida man icke vill ha det så kort i isärtaget
tillstånd, att det kan stoppas ner i ryggsäcken
eller rockfickan. Som fäste för rullen äro s. k.
skruvbeslag bäst. Korkhandtag förekomma på
snart sagt alla spön och ge både i vått och
torrt tillstånd det bästa och säkraste greppet.
På alla kastspön sitter rullen — i motsats till
vad fallet är på enhands-flugspön —
ovanför handtaget.
Spöringar och toppögla böra vara så
kraftigt dimensionerade, att linan löper
lätt igenom dem. Åtminstone d?n ne-
dersta ringen och toppöglan äro i
allmänhet försedda med inbyggd agatring för
att skydda reven mot slitning.
De billigaste kastspönas metallöglor äro i hög
grad olämpliga, ty vid flitigt bruk av spöt
slipar reven, särskilt i toppöglan, ett allt
djupare spår, som snabbt försliter den bästa lina.
Detsamma sker, om agatringen i toppöglan får
en spricka. Man bör därför då och då noggrant
kontrollera toppringen.
För skötsel och översyn av kastspöt gälla
samma regler som för flugspöt (-^Flugfiske,
sp. 1202). För att skydda stålspöna mot rost
bestryker man dem med någon god olja. Är
stålspöt helt emaljerat och emaljen börjar flagna av,
bör »såret» bestrykas med t. ex. cykelemaljfärg.
Rullen.
Medan rullen vid fiske med flugspö
spelar en mindre viktig roll, är det vid
spinnfiske av största betydelse, att man
har en god, i förhållande till spöt väl
avvägd kastrulle.
Innan spinnfisket på allvar slog igenom i vårt
land, fiskades nästan uteslutande med rullar av
engelskt fabrikat. Dessa ha emellertid nästan
helt utträngts av de s. k. multiplikatorrullarna,
med utväxling mellan vev och trumma, vilka
först lanserades i Amerika men numera även
tillverkas i Sverige. Priset för en
multiplikator-rulle varierar mellan några få och något över
hundra kronor. Även de billigaste äro rätt
användbara och ge skapliga kastlängder — till en
tid. Men snart nog bli kuggar och lager
för-slitna, och rullen blir totalt oduglig. De
svenska rullarna i medelprisläge äro tillverkade av
förstklassigt material och utgöra en god
exponent för svensk kvalitets vara.
Det skulle vara gjort i en
handvändning att lära sig kasta med spinn —
åtminstone på land — om det funnes
någon av de traditionella rullarna, som
reglerade sig själv prickfritt. För
bromsningen under kastet, »tumningen»,
fordras dock en så stor känslighet och
påpasslighet, att den vanliga
mekanismkonstruktionen aldrig förmår hålla den
fullkomliga balansen mellan rullens och
linans löphastigheter. Roterar rullen
snabbare än betet hinner draga ut linan,
uppstår oundvikligen »backslag» med
»fågelbo», d. v. s. kring rulltrumman
hoptrasslad lösrev. Om däremot rullen
roterar för sakta eller ojämnt, blir kastet för
kort — ofta rycks betet tillbaka under
luftfärden med en knyck, som kan kom-
465
466
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
