Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spinnfiske - Redskapen, av redaktör Martin Ahnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPINNFISKE
Bild 1. Spinnrullar. 1 Pflueger’s Supreme, en amerikansk multiplikatorrulle i toppklass, 2 Radius
General — med broms på vevaxeln, 3 Record Sport — med frikopplad trumma och automatisk
broms (de två sistnämnda rullarna äro av svenskt fabrikat).
ma linan att brista — eller också följer
även i detta fall backslag.
Vid utkastet måste tummen sköta om
rullens bromsning, för att denna skall bli
precis, eller åtminstone någorlunda
precis. Perfekt i alla kast kan inte ens
»tum-ningen» bli, om den också utföres av en
mycket van spinnfiskare. En förstklassig
rulle med väl avvägd lina är till stor hjälp
vid kastet, men »tumningen» är det
viktigaste.
När ett spinnbete av ordinär vikt — 15
till 20 g — slungas ut, har det en
utgångshastighet av närmare 100 km/tim.
På grund av luftmotståndet fordrar ett
lätt men stort bete kraftigare broms än
ett litet bete av samma vikt, något som
man särskilt märker vid kast i motvind.
Ju lättare bete, desto kraftigare broms,
är en viktig regel. Man skall t. ex. aldrig
försöka kasta ett lätt bete med för styvt
spö, tungstartad rulle och grov lina.
Olika typer av rullar och deras vård.
Man har numera fått fram spinnrullar, som
nästan helautomatiskt förhindra backslag. På
dessa är rulltrumman försedd med clutschar,
som av centrifugalkraften slungas ut mot en
bromsbana. Ju snabbare rotation trumman får,
desto kraftigare verkar bromsen — men dock
inte mer än att man kan uppnå kast på
omkring 50 m med en betesvikt på c:a 20 gram.
Denna bromsteknik härstammar från England,
men de i Sverige tillverkade rullarna efter
denna princip ha ytterligare förbättrats.
Engelska rullar ha vanligen stor diameter
— 3 à 4 eng. tum (7,5—10 cm) äro mest i bruk —
samt smal rulltrumma med stor axeldiameter,
för att betet skall kunna spinnas in tillräckligt
snabbt. Godset, oftast en aluminiumlegering,
467
är vanligen av skelettkonstruktion, varmed man
vinner låg vikt, lättstartad rulltrumma samt god
luftning för reven.
De bästa rullarna av multiplikatortyp medge
långa kast, varjämte risken för backslag icke
är så stor. En avgjord fördel är revspridaren,
vilken finnes på alla modeller av
standardstorlek. Revspridaren fungerar så, att reven
vid inspinningen kommer att fördelas jämnt
över rulltrummans axel. Dennas ringa
diameter gör multiplikatorrullen mycket lättstartad,
något som är till stor fördel vid kast med
lätt bete.
Om en kastrulle skall kunna fungera väl under
längre tid, måste den vårdas med omsorg. Efter
användandet bör den torkas noga samt kuggar
och lager inoljas. Ett par droppar olja räcker,
ty blir det för mycket, arbetar rullen genast
tyngre. Fin sand kan särskilt skada
spinnrullens ömtåliga mekanism, varför rullen bör
förvaras i tygpåse eller läderetui.
Linan.
Linan måste vara antingen av silke
eller — ännu hellre — av nylon eller
da-myl, en slags konstgut, som under
första världskriget i ett slag vann
marknad inom vårt land såsom fullgod
ersättare både för den då nästan
oöverkomliga naturguten och för silkeslinorna.
Nylonen är både stark och smidig, den tar
icke åt sig vatten som silkeslinorna, och risken
för backslag är ringa. Vidare behöver den icke
torkas efter användandet och är billig i inköp.
Nylon fordrar emellertid specialknutar, ty
vanliga knutar glida lätt upp.
Linor av linne eller bomull duga ej för
spinnfiske, och ytpreparerade silkeslinor äro
förkastliga, då det emaljerade ytlagret snabbt nötes
bort.
Man bör aldrig fiska med kortare lina
än 45—50 m, säkrast är att ha 75—100 m
på rullen. Bästa fångst — och bästa kast
468
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
