- Project Runeberg -  Nordisk familjeboks sportlexikon / 6. S-Övrevoll /
479-480

(1938-1946) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spjutkastning - Historik, av redaktör Sven Lindhagen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SPJUTKASTNING

Bild 4. Spjutkastning mot måltavla vid »första
allmänna svenska idrottsfesten» på
Ladugårdsgärde i Stockholm 5 sept. 1886. — Efter Ny
Illustrerad Tidning.

Spjutkastning i fornnordisk tid.

I Norden förekom spjutkastning redan
under forntiden som tävlingsform, bl. a.
på kyrkvallarna, varom Eddasångerna ge
mångfaldiga vittnesbörd. Flera konungar,
bl. a. den norske Olav Trygvason,
beskrivas som framstående spjutkastare.

Spjutkastning under 1800-talet.

Under medeltiden tillhörde
spjutkastningen »de ridderliga idrotterna», vilka
utgjorde riddarens yrkesutbildning, och
vid de första »moderna»
idrottstävlingarna i Sverige, i Falun 1792, stod även
spjutkastning på programmet.

Gymnastikpedagogen Guts Muths
rekommenderade spjutkastning som tillämpningsövning (i
»Gymnastik für die Jugend», 1793), och
detsamma gjorde P. H. Ling i Sverige.

När grekerna 1859 återupplivade de
-^-Olympiska Spelen (sp. 789), förekom
spjutkastning såväl på längd som mot
mål. Det använda spjutet, som var
försett med en lång järnspets, var omkring
175 cm långt och vägde 1,25 kg.

Spjutkastning upptogs, sannolikt efter
grekisk förebild, omkring 1870 i Ungern
och Tyskland samt något senare i
Sverige, varifrån den infördes i Finland 1879.

Redan i slutet av 1870-talet tillverkade en
firma i Stockholm kastspjut, som från 1880 även
exporterades till Finland. Såväl de ungerska
och tyska som svenska spjuten voro jämntjocka
och saknade svikt. De svenska voro 2,75 m långa
och vägde 0,86 kg. I Finland upptogs
spjuttillverkning omkring 1883, men de finska spjuten
voro vekare än de svenska och brötos lätt. Det
hände sålunda vid flera tillfällen, att tävlingar
måste avbrytas, sedan alla tillgängliga spjut
blivit obrukbara.

Svenska rekordet 1887 var 35,8/ m!

Man tävlade till omkring 1890 dels i
målkast mot en i rep nedhängande
järntavla (endast träff, ej poäng räknades; en
tävling mot tavla förekom f. ö. så sent
som 1915 i Göteborg!), dels i längdkast,
ofta utan ansats, och vid en del tävlingar

— speciellt i femkamp — fick varje
tävlande endast göra ett kast. Kastlängder
på över 30 m voro under 1880-talet
sällsynta, och i V. G. Balcks »Illustrerad
Idrottsbok» uppgives att svenska
rekordet 1887 var 35,81 m. År 1891 segrade H.
Fellman, Finland, i en internationell
tävling i Stockholm med 37,S2 men lär året
därpå under träning ha nått 44 m.

Längdkast skedde vanligen med fattning
om spjutets tyngdpunkt, men någon gång

— framför allt i Finland — förekommo
tävlingar med »fri fattning», varvid
spjutet fattades i bakändan med pekfingret
om denna och liksom »stöttes» framåt.
Denna stil blev vanlig i Central- och
Sydeuropa och avskrevs först efter OS i
London 1908, där tävling såväl i »svensk»
som »fri» stil förekom.

Ansatsreglerna varierade. Fram till mitten av
1890-talet kastade man på många håll utan
ansats, medan på andra håll ansatslängden var
högst 10 m. Ar 1900 infördes på försök i
Finland kast från 2,5 m fyrkant. Ännu i 1907 års
svenska regler begränsades ansatsen till 10 m
(den tävlande fick i försöket blott göra 2 kast,

Bild 5. Kast med fri fattning vid en tävling
i Tyskland 1910.

479

Tryckt ’V, 46

480

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:12:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sportlex/6/0286.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free