Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spjutkastning - Historik, av redaktör Sven Lindhagen - Tävlingsregler - Teknik, av Matti Järvinen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPJUTKASTNING
i finalen ytterligare 3), men vid OS 1908 var
anloppet fritt (och 3 kast tillätos i försöket).
Dessa regler antogos därpå i alla länder.
Svensk-finsk tvekamp.
Under 1900-talet har spjutkastningen
utvecklats i rask takt, stimulerad av den
svensk-finska tvekampen, som medfört
ständiga stilförbättringar. Framför allt
har utvecklingen gått fort, sedan
tävlingarna i »sammanlagda» kast (med
höger och vänster hand) slopades.
Världens förste »store» och under mer än 10
år dominerande spjutkastare var svensken E.
Lemming, som först — liksom sina samtida —
var en typisk »armkastare». Han
experimenterade flitigt med stilen samt var den förste, som
insåg anloppshastighetens och bålarbetets
betydelse. Det sistnämnda utvecklades åren efter
1910 främst av finnarna J. Saaristo och U.
Pel-tonen samt något senare av svensken Y.
Häckner. Ären 1914—24 var finnen J. Myyrä den
dominerande, och han kan sägas vara
föregångsmannen för den nu använda »slungstilen»,
som ytterligare utvecklats av finnarna E.
Pent-tilä, M. Järvinen och Y. Nikkanen. Utom dessa
har Finland haft en lång rad 70-meterskastare,
bland vilka må nämnas M. Sippala, H. Vainio,
E. Autonen, M. Mikkola, K. Toivonen och
T. Rautavaara.
Sverige hade en mycket stark period under
1920-talet, främst genom G. Lindström och E.
Lundkvist, vilka med sitt ypperliga bål- och
armarbete dock ej lyckades tillägna sig ett
tillräckligt snabbt anlopp. Senare ha speciellt L.
Atterwall, Sven Eriksson (fr. 1946 Daleflod),
Gunnar Pettersson och H. Sjöström nått
utmärkta resultat men ha dock icke — i motsats
till de bästa finnarna — lyckats samordna alla
de teknikdetaljer, som föra till kast över 75 m.
Övriga länder.
Ungern hade 1908—12 en utmärkt spjutkastare
i M. Kovacs (pseudonym Koczan), som t. o. m.
berövade Lemming det inofficiella
världsrekordet, och har senare haft flera goda män,
speciellt B. Szepes och J. Varszeghi. Tyskland
började under slutet av 1920-talet få goda
spjutkastare, men dessa ha som regel saknat
tillräcklig smidighet. Bäst har G. Stöck lyckats,
vilken överraskande segrade vid OS 1936.
Polen har i J. Turczyk haft en god representant.
Norges bäste var A. Halse, som omkring 1910
tillhörde världseliten, samt under 1920- och
30-talen O. Sunde. Estland har i G. Sule och F.
Issak och Lettland i O. Jurgis och J.
Stends-nieks haft mycket goda kastare, medan
standarden i övriga europeiska länder varit
betydligt lägre.
Spjutkastning har i stort sett varit en
europeisk gren men har dock föga utövats i
England, där den infördes på mästerskapen först
1914 och där kast över 55 m alltjämt äro
sällsynta. I USA, där mästerskap infördes 1909,
har spjutkastning först på 1930-talet utövats i
större utsträckning. Säkra resultat över 70
m ha nåtts av L. Bartlett, B. Brown och R.
Peoples. I Sydamerika och Japan är
standarden avsevärt lägre än i USA, och i de brittiska
besittningarna förekommer spjutkastning
endast obetydligt. Ende kastaren av klass har
varit nyzeeländaren S. A. Lay. S. L.
Tävlingsregler.
Vid tävlingar för seniorer skall spjutet väga
0,8 kg och vara minst 260 cm långt.
Tyngdpunkten skall befinna sig på 90—110 cm avstånd
från spetsen. Omkring tyngdpunkten skall
finnas en 16 cm lång, jämntjock lindning, vars
omkrets ej får överstiga skaftets med mer än 25
mm. Skaftet skall vara av trä och spetsen
av järn eller stål. Vid tävlingar för damer skall
spjutet väga 0,6 kg och vara 220 cm långt,
lindningen skall vara 15 cm lång, tyngdpunkten
förlagd 80—95 cm från spetsen. Vid
juniortävlingar (pojkar) kan ett spjut på 0,6 kg vikt och
230 cm längd användas.
Anloppets längd är obegränsad,
anloppsgrän-sen markeras med bakre kanten av en i nivå
med marken nedgrävd, 7 cm bred och minst
366 cm lång, vitmålad bräda.
Kastet utföres med fattning vid lindningen;
annan fattning är förbjuden. För att kastet
skall vara giltigt, skall spjutspetsen först
beröra marken. Den tävlande får icke beröra
anloppsgränsen eller marken framför
densamma annat än med återvunnen, full balans, sedan
spjutet tagit mark. — Se i övrigt art. Kast, sp.
818.
Teknik.
Goda resultat i spjutkastning bero —
förutom av kroppsstyrkan — på stil,
kondition, löpförmåga, god kroppshållning
och spänst. Stilen kan man lära sig,
konditionen förvärvas genom grundlig
träning, men kan man inte lära sig löpa
riktigt, uppnår man aldrig resultat av
mästarklass.
Bild 6. Anloppet. Under de sista 10 meterna
sker utkastet, varvid fötterna placeras som ovan.
481
16—NFS. VI
482
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
