- Project Runeberg -  Nordisk familjeboks sportlexikon / 6. S-Övrevoll /
523-524

(1938-1946) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sportskador, av överläkaren, docent Einar Perman och med. lic. Per Strömbäck

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SPORT SKADOR

Överst en normal, nederst en avsliten
akilles-sena på en 22-årig 100-meterslöpare. Skadan är
mycket svårbotad men sällan förekommande.

Hopp. Vid såväl upp- som nedhopp inträffa
vid höjdhopp fotledsskador, vid längdhopp mest
stukningar i fotleden och skador på ligament
och meniskskivor i knäleden. Vid trestegshopp
förekomma samma skador som vid längdhopp
men vanligare och av svårare beskaffenhet på
det ben, som vid första steget får mottaga hela
kroppstyngden. Härtill komma hälsene- och
benhinneinflammationer på hälbenen. Vid
stavhopp inträffa de flesta skadorna helt naturligt
i samband med nedhoppet, särskilt om
fallhöjden är stor. Fot-, knä- och ryggskador äro
vanligast, vidare skador i skulderleden,
benbrott och hjärnskakning.

Hästsport. Vanligast äro ridsår,
bristningar i buk- och lårmuskler samt den s. k.
tygelfrakturen, brott på något av fingrarnas
ben. Ovanliga äro ej heller skador i ansiktet,
då ryttaren, om han sitter framåtböjd, kan
träffas, när hästen kastar upp huvudet.
Vanligast vid omkullridning eller fall från hästen
äro nyckelbensbrott och hjärnskakning, vidare
revbensbrott och brott på armar och ben.
Mindre vanliga äro inre skador.

Behandling av sportskador.

Allmänna synpunkter.

När ett olycksfall inträffat, bör man
främst komma ihåg att inte vidtaga
annan åtgärd eller behandling än den man
verkligen kan och förstår. Ett felaktigt
ingripande kan få ödesdigra följder.

Utför om möjligt behandlingen
inomhus eller på ett skyddat ställe och håll
alla obehöriga på avstånd. Låt e n person
— inte flera, som kanske tvista om
behandlingsmetoden — sköta hjälparbetet.
Låt den skadade i allmänhet ligga under
behandlingen, gärna med ett hopvikt
klädesplagg e. d. såsom huvudkudde. Synes

han vara kraftigt påverkad, blek och kall,
så lägg på honom filtar eller kläder för
att hindra ytterligare avkylning och
tillför honom värme genom att lägga intill
eller på honom med varmt vatten fyllda
krus eller flaskor. Kan han svälja, så giv
honom en varm dryck (kaffe, te eller
sockervatten), dock ej om man kan
misstänka bukskada.

Kom ihåg att behandlingen endast får
avse första hjälpen — försök att
snarast få den skadade under sakkunnig
vård, helst genom transport till läkare
eller sjukhus.

Sår är den vanligaste skadan.

Huvudprincipen vid sårbehandling är
renlighet. Ett sår bör först tvättas med ljumt, kokt
vatten och tvål, varvid man så noga som
möjligt söker få bort alla föroreningar. Därefter
täcker man såret med en kompress (ett
sammanvikt stycke gastyg), indränkt i 1 %
klora-min- eller sterisollösning eller annat
desinfektionsmedel, eller med en torr, ren gas-,
bomulls- eller linnelapp. Har såret lucka mellan
kanterna, bör man genast söka läkare för att
få det hopsytt — efter en dag kan det vara
för sent. Alla sår, även de obetydligaste
skrubbsår, måste skötas. Särskilt ett sticksår, som
sitter i närheten av en ledgång eller är orsakat
av en spik, kan vara riskabelt — följden kan
bli en häftig inflammation, som kan kräva lång
sjukhusvård.

Alla mer omfattande sårskador skola endast
nödtorftigt förbindas och den skadade snarast
transporteras till läkare eller sjukhus.

Pulsåderblödning farligast.

Vid så gott som alla sår förekommer större
eller mindre blödning. Farligast är om en
pulsåder avskurits. Då frampressas ljusrött blod i
regel stötvis ur såret, och endast om blodkärlet
ligger mycket djupt, blir det ett ymnigt
framvällande. Till skillnad från pulsåderblödning
är blodåderblödning mera mörkröd. Vid
pulsåderblödning, och även när en stor blodåder
avskurits, måste ovillkorligen ett tryckförband
anläggas. Innan detta sker, är det vanligen
nödvändigt att genom tryck på den skadade
pulsådern någonstans mellan det blödande såret
och hjärtat avstänga blodströmmen. Lämpliga
sammantryckningsställen visas vid art.
Anatomi, pl. 14 och sp. 161. Vid behandling av
pulsåderblödning lägger man först den skadade
kroppsdelen så högt som möjligt och anlägger
ett vanligt sårförband. Ovanpå detta fixeras
med en kraftigt åtdragen binda en sten eller
träbit, som vadderas t. ex. med en hopvikt
näsduk. Det är farligt att göra en
»omsnör-ning» ovanför det blödande stället, den kan

523

521 523

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:12:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sportlex/6/0312.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free