Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stafettlöpning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STAFETTLÖPNING
Dylika stafettlopp omfatta distanser från 100
till bortåt 5 000 m, och de mest kända äro (utom
ovanstående tyska) ->-Svenska Dagbladets
sta-fettlöpning, ->-Stadslöpningen i Stockholm,
Helsingfors tvärs och -^-Holmenkollstafetten.
Omkr. 1910 arrangerades i en del länder, även
1 Sverige och Finland, stafettlöpning för bl. a.
4-mannalag på längre sträckor (t. ex. 1 eller
2 mil), varvid varje man fick löpa hur många
gånger som helst och växlingarna voro fria. Mot
slutet av loppen växlades vanligen 2 gånger per
varv. Då dylika tävlingar voro alltför
slitsamma för löparna, blevo de förbjudna av resp.
landsförbund.
Mästerskapstävlingar, som alltid äga rum på
bana, arrangeras så gott som alltid för
4-mannalag, vanligast på 4x100 och 4x 400 m, på
senare år även på 4x1 500 m, någon gång på 4x200
och 4x800 m (de båda sistnämnda införda som
DM i Sverige 1945), samt motsvarande engelska
distanser. I England var dock
mästerskapssta-fetten på 1 eng. mil 1911—27 uppdelad på
880 + 220 + 220 + 440 yards. Mycket populär är
s. k. -osvensk stafett (100 + 200 + 300 + 400 m).
Vid internationella tävlingar som OS, EM och
landskamper förekomma vanligen endast
sprin-terstafetter, och USA har — trots ofta
påfallande dålig växlingsteknik — varit världens
dominerande nation, närmast följt av England
och Tyskland; det sistnämnda är det land, där
stafettlopp utövats mest. I fråga om
växlingsteknik har Tyskland (där man liksom i USA
ej alltid är så noga med växlingsgränserna —
i t. ex. Potsdam—Berlin-stafetten förekomma
ej heller dylika) och Italien utmärkt sig.
Sverige gjorde vid OS 1912 och 20 samt EM
1938 en utmärkt insats på 4x100 m. Det har
vid OS 1924, 28 och 36 samt i landskamper på
1930-talet visat stor styrka på 4 x 400 m och har
(genom Brandkårens IK och Malmö AI) satt
världsrekord på 4x1 500 m (som tidigare
innehafts av Englands och Finlands landslag) samt
(genom Brandkårens IK) på 4x1 eng. mil.
Egendomligt nog tävla landslag ytterst sällan annat
än vid OS, EM och landskamper — något
hinder för ett landslag att sätta världsrekord vid
annat tillfälle finnes ej. S. L.
Tävlingsregler.
Stafetten utgöres av en ihålig rulle av trä
eller papp, 30 cm lång, 12 cm i omkrets och
vägande minst 50 g. Loppet kan ske på bana
(alltid i samma riktning, utom vid kurirstafett;
se nedan) eller landsväg. Vid sträckor på högst
200 m eller om — vid lopp med sträckor av
olika längd — sådana korta sträckor inleda
loppet, skola löparna ha skilda banor.
Vanligen ha numera löparna även på första
sträckan på 4x400 m skilda banor. Växlingen av
stafetten skall ske inom växlingsområdet, som
sträcker sig 10 m på var sida om gränsen
mellan sträckorna, tillsammans 20 m.
Avlösaren skall befinna sig inom
växlingsområdet, då stafetten växlas, vilket sker
genom att den överräckes; den får ej kastas
eller släppas. Tappad stafett får dock upptagas
av den som tappat den. Man får icke starta
utanför ■ växlingsområdet. Den som överlämnat
stafetten skall hålla sin bana, tills han kan
lämna den utan att hindra medtävlarna. Särskilda
växlingskontrollanter svara för att reglerna
följas. En deltagare i stafettlag får inte löpa
mer än en sträcka under samma tävling, och
ett lags sammansättning får ej ändras, sedan
det deltagit i försöksheatet, men väl den
inbördes ordningen mellan medlemmarna. I
övrigt gälla i tillämpliga delar tävlingsreglerna
för ->-Löpning, sp. 275—76.
I »kurirstafett» springa lagen samma sträcka
fram och åter, varvid avlösarna stå bakom en
i marken nedslagen påle; den anländande
löparen springer t. v. om pålen, avlösaren, som
tar stafetten i det ögonblick hans lagkamrat
når fram till pålen, löper på andra sidan denna.
— Kurirstafett, som stundom använts som
militär övning, förekommer i Sverige blott för de
yngsta åldersklasserna vid
skolungdomstävlingar samt som lekform.
Teknik och taktik.
På grund av den avlösande stafettlöparens
»flygande start» kan — om växlingen är
fulländad — särskilt på korta sträckor betydande
tidsvinst göras i jämförelse med löparnas
sammanlagda tider i indiv. tävling med liggande
start. Ett gott exempel på stor tidsvinst visade
Sveriges EM-lag på 4x100 m 1938, där G.
Klemming i bästa fall var god för 10,9s, A. Stenqvist
10,8, L. Lindgren 10,8 och L. Strandberg 10,5,
sammanlagt 43,0, men där lagets sluttid blev
41,is.
På längre sträckor än 4x100 m kan ej en
fulländad »flygande växling» åstadkommas, då
den anländande löparen så gott som alltid är
så trött, att hans avlösare skulle springa ifrån
honom i växlingen, om han satte full fart. Den
växlingsteknik, som här nedan beskrives, gäller
4x100 m men bör givetvis i tillämpliga delar
användas även för längre sträckor, där dock
avlösaren alltid noga måste iakttaga den
anländande löparens fart, balans och
ansiktsuttryck för att kvinna bedöma hur hård fart han
skall våga sätta upp.
Växlingen får ske var som helst inom
växlingsområdet, men lämpligast torde vara mellan
14 och 17 m, d. v. s. man har några meters
säkerhetsmarginal, innan gränsen är uppnådd.
Stafetten skall av 4 löpare, A, B, C och D,
föras en sammanlagd sträcka av 400 m. A
startar med stafetten i vänster hand och håller
stafetten så, att främre delen är fri. Starten
sker som vid vanlig kortdistanslöpning
(->-Kort-distanslöpning, sp. 955 ff.) liksom också loppet.
När A kommer in på växlingsområdet, följer
han yttre sidan av sin bana. B har då redan
542 548
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
