Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stenslungning - Stenstötning - Stenungsön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STENUNGSÖN
Stenslungning är ett uråldrigt sätt att
förstärka stenkastet med en slunga,
vanligen bestående av två remmar med en
läderhylsa emellan, och användes med
säkerhet av alla forntidens folk såväl i
strid som vid jakt. Stenslungning har
senare även förekommit som sport.
I farao Tut-anch-Amons (död 1352 f. Kr.) grav
i Egypten fann man en stenslunga, och i bibeln
talas på flera ställen om stenslungning. — J.
Strutt omnämner i »Sports and pastimes of the
people of England» (1801), att stenslungning
förekom i hans ungdom. N. H-n.
Stenstötning (ty. Steinstossen) är näst
stenkast sannolikt den äldsta form av
->kast, som förekommit i (primitiv)
tävlingsform.
Stenar (stenblock) användes under forn- och
medeltiden som kastvapen i krig, och
skicklighet i att kasta eller stöta tunga stenar
skattades högt. Tävlingar i stenstötning arrangerades
också vid antikens OS samt omtalas även i t. ex.
Nibelungensagan. Uppgifterna om stenarnas
vikt variera så starkt, att en förväxling av
stenstötning och primitiv ->-tyngdlyftning
säkerligen ofta föreligger. Många uppgifter äro
otroliga. Så har man t. ex. i Olympia funnit ett
sandstensblock på 150 kg från 600-talet f. Kr.
med inskription, att Bybon med en hand skulle
ha kastat stenen över huvudet.
På 1400- och 1500-talen tävlades flitigt i
stenstötning i Sydtyskland och Schweiz, i vilket
senare land denna idrott ännu utövas
(->Schwing-en, sp. 67). Sålunda nådde segraren vid en
hjortfest 1808 med en 84 kg kalksten 3 m. Vid
turn-festerna på 1860-talet i Tyskland återupptogs
samma tävlingsform, som beskrives i
Nibelungensagan: den tävlande gjorde en stöt med
en 17 kg sten och därefter ett längdhopp,
varvid bästa sammanlagda resultat räknades.
Senare fastställdes stenens vikt till 15 kg.
Stenstötning har sparsamt förekommit
i modern idrott, i Norden knappast alls,
men ingår sedan 1855 i schweiziska
turn-förbundets tävlingsfester.
Stöten skedde med en hand, och tekniken
liknade den som användes vid ->-kulstötning,
vilken senare helt utträngt stenstötning från
programmet. Vid OS 1906 arrangerades en
tävling med 6,35 kg sten och med samma
ansatslinje som i spjutkastning; 20 startade från 9
nationer. Resultatet blev:
1) N. Georgantas, Or, 19,925 m; 2) M. Sheridan,
TJSA., 19,035 ; 3) N. Dorizas, Gr, 18,585 ; 4) E.
Lemming, Sv.
Under 1920-och 30-talen upptogs stenstötning
med 15 kg sten vid arbetarsporttävlingar i
Centraleuropa, varvid stöten skedde från en
halvcirkel med 3,5 m diameter. R. C-n; S. L.
Stenungsön, badort vid Stenungsund,
Stenstötning under riddartiden. — Miniatyr ur
Manessische Liederhandschrift (1200-talet).
belägen innanför Tjörn i s. Bohuslän, har
sedan 1920 varit platsen för en årlig
segelregatta.
Regattan har anordnats av Stenungsöns
Segel och Motorbåts Klubb, under många år i
Stenstötning är en idrottsgren med gamla
traditioner i Schweiz och förekommer sedan 1855
vid schweiziska turnförbundets tävlingsfester.
593
594
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
