Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Storviltjakt, av kapten Hjalmar Frisell - Straffbestämmelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRAFFBESTÄMMELSER
tycks under sökandet efter byte med
förkärlek följa vissa favoritstråk, där han gärna
lägger sig i försåt vid dricksplatser, viltstigar och
»salt licks». Under torrtiden söker han gärna
skydd i gräsruggar vid ännu icke uttorkade
floder, där man stundom kan driva ut flera
stycken inom ett mycket begränsat område.
Tryter tillgången på byte, kan den eljest ganska
stationäre tigern göra långa strövtåg. Hans föda
består mest av skogsbockar, buffelkalvar och
dylika däggdjur, men i brist på annat kan han
t. o. m. äta råttor, grodor, ödlor och fisk.
Endast de största och kraftigaste djuren, såsom
elefanter, vildbufflar och vildsvinsgaltar, gå i
allmänhet säkra för honom. Större djur dödar
han liksom lejonet företrädesvis genom att
vrida av halskotorna eller bita dem i strupen,
men han kan stundom göra bytet oförmöget
att förflytta sig genom slag på länd eller
bakben. Av ålder eller andra anledningar
försvagade tigrar specialisera sig gärna på tamboskap
och hålla sig då vanligen inom ett begränsat
område. Enstaka exemplar övergå efterhand
till den ännu bekvämare jakten på människor
men bli numera vanligen snart dödade.
Hur tigern jagas.
Tigerjakten var sedan gammalt ett
favoritnöje för rika indiska furstar, som
drogo ut med hela karavaner av
elefanter, från vilkas ryggar de drivna djuren
skötos. Denna form av jakt förekommer
väl ännu men sättes på grund av sin
ofarlighet knappast högt ur
sportsmannasyn-punkt. Förenat med verklig risk är
däremot att spåra tigern till hans ofta i tät
djungel belägna viloplats eller låta driva
ut honom ur snår, vassruggar o. d. mot
den i förhåll stående jägaren, ty även om
han särskilt nattetid anses mindre
aggressiv än lejonet, går han gärna till anfall,
om han känner sig instängd. I sårat
tillstånd äro de stora kattdjuren alltid
synnerligen farliga.
Det vanligaste jaktsättet — det farligaste.
Den numera bland sportsmän vanligaste
tiger jakten tillgår så, att man på en plats,
där en tiger inrapporterats hålla till, med
iakttagande av största möjliga
försiktighet på dagen antingen uppsöker ett av
Straffbestämmelser förekomma inom
sporten dels för brott mot
tävlingsregler, dels mot övriga stadgar och
bestämmelser.
honom dödat men ännu ej fullt uppätet
villebråd, i vars närhet han antagligen
sover, eller invid hans vanliga jaktstråk
tjudrar en medförd buffelkalv e. d. som
lockbete (s. k. »tied up kill»). Därefter
kan man i något lämpligt beläget träd,
helst inom 10 m från lockbetet, anordna
en plattform, varifrån man passar tigern,
när han i skymningen eller under natten
kommer för att äta. Plattformen bör för
säkerhets skull placeras omkr. 4 m
ovanför marken. Om inget lämpligt träd finns
på platsen, kan åteln flyttas en bit och
placeras så, att den nattetid belyses av
månen. Man bör helst vänta ut tigern
ensam och låta följeslagarna återvända
till lägret för att ej, även om de höra
skott, komma tillbaka förrän efter
soluppgången — detta med hänsyn till
faran att i mörkret möta en sårad tiger.
Ett annat sätt är att, sedan tigern tagit
åteln och efter måltiden lagt sig att vila
i närheten, låta ett antal infödingar
driva honom i sakta mak mellan två på
300—400 m inbördes avstånd anordnade,
så småningom sammanstötande linjer av
i träd uppklättrade poster, som vid behov
föra oljud för att hindra utbrytning åt
sidan. Jägaren själv står då på en
plattform vid den punkt, där sidolinjerna
träffa samman, och får vid klokt och lugnt
genomfört drev ofta tillfälle till skott.
Tigern är en relativt dålig trädklättrare,
varför risken är mycket ringa på en rätt
byggd plattform, men man bör givetvis
iakttaga största försiktighet. Skall man
följa efter ett sårat djur, bör man vara
försedd med ett grovkalibriga
skarpskjutande gevär. Som vanligt vid storviltjakt
äro hjärt- och framförallt nackskott de
säkrast dödande.
Litt.: B. von Blixen-Finecke, »Nyama» (1936),
och »Big game shooting in Africa» (utg. av H.
C. Maydon i serien The Lonsdale Library, 1932).
Av Martin Johnsons böcker föreligga på
svenska bl. a. »Safari» (1928), »Lejon» (1929) och
»Congorilla» (1932).
Straff för brott mot tävlingsregler utmätas
vanligen omedelbart på tävlingsplatsen genom
domare eller tävlingsledning, t. ex. frispark för
fel i fotbollsmatch, ogiltighetsförklaring för
övertramp i längdhopp. uteslutning på grund
683
684
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
