Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige - En tusenårig idrottshistoria, av fil. lic. Albert Wiberg - Folkliga idrotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVERIGE
Gotland, varit i bruk ända in på 1900-talet.
Benämningen lekvall kvarlever i namnen på en
del moderna idrottsplatser, t. ex.
Slottsskogsvallen i Göteborg och Tunavallen i
Eskilstuna. Enligt Johan Fischerström (tal i
Vetenskapsakademien 1794) funnos lekvallar, som
varit i bruk ännu på 1700-talet, vid Mörrum på
Öland, Tingvalla i Värmland och Dala i
Västergötland, vid Rörabacken i Uppland, vid
Söderköping i Östergötland, på Almön i
Hornborgasjön samt flera andra orter. Ibland kunde,
såsom i Konga härad i Småland, själva
kyrkogården brukas såsom lekvall (1600-talet). De
övningar och tävlingar, som förekommo på
lekvallarna, voro bollkastning och andra bollspel,
brottning, kapplöpning, hoppa hjort, slå trill,
stenlyftning, draga hank och kavle, hoppa med
stång m. fi. Från 1700-talets senare hälft
berättas om idrottstävlingar på Djäknefältet
utanför Karlstad, att man med särskild iver
ägnade sig åt ett slags brännboll samt åt en
form av brottning, som kallades pundning. Här
tävlade för tillfället uppdelade partier eller lag.
På Gotland, såsom på lekvallen vid Katlunde
och på Gurums slätt, tävlade ungdomen
sockenvis, och bruket ålade den förlorande parten att
bestå välfägnad. Man roade sig här med sådana
våg (tävlingsspel) som att »bäddra» två och två,
ränna långboll, leka brännboll, spela pärk, om
vilket bollspel Linné har en del att berätta i
sin »Öländska och Gothländska resan» (1745).
Vidare tävlade man i att kasta varpa, ränna i
kämp, springa stikel (hoppa högt och långt),
störta stång, skjuta till måls med pilbåge m. m.
Från andra orter såsom exempelvis Alingsås
1748 meddelas, att »drängar och pojkar»
brukade kasta klot, boll och trissa på helgdagarna,
och detta på gatorna, eftersom särskild lekvall
saknades.
Fri idrott.
I Skåne förekommo ringränning och slå
katten ur tunnan under fastlagstiden samt
dessutom en tävling i löpning mellan socknens
ungdomar, vilken utförligt beskrives av Linné i hans
»Skånska resan» (1751). Linné drar paralleller
mellan denna tävling och den cursus
Olympi-cus, som förekom hos de gamla grekerna.
Då kadettskolan på Karlberg inrättades 1792,
infördes bl. a. på schemat skridskoåkning,
löpning, brottning, simning, klättring och rodd,
alltså gamla folkliga kroppsövningar.
De första idrottstävlingar i mera modern
mening, som anordnats i vårt land, synas ha varit
de tävlingar, som förekommo i Falun 1792—94
i regeringsrådet Gustaf Halldins regi. De tre
pristagarna i tävlingen 7 september 1794, som
omfattande simning, löpning och kast, voro
skräddarlärlingen Nyrelius, hattmakarlärlingen
Sundström och ynglingen Gustaf Goffeng.
Att de Halldinska tävlingarna icke voro
någon ren tillfällighet framgår av många
omständigheter. De fingo också efterföljare på skilda
orter. Såsom exempel kunna anföras de täv-
lingar i löpning, brottning m. m., som höllos i
samband med simpromotionen i Mogata socken
i Östergötland den 29 augusti 1847.
Segervinnarna erhöllo, liksom vid simtävlingarna,
kransar som pris.
På 1860- och 70-talen började ett allt
kraftigare inflytande från engelsk friidrott att göra
sig gällande. Dåvarande kaptenen L. M.
Törngren företog på 1870-talet en studieresa
västerut och föreslog efter hemkomsten, att man
skulle inköpa båge med pilar, kastspjut m. m.
från England att ha såsom mönster vid inhemsk
tillverkning. Marken var således väl beredd,
då Victor Balck började sitt verk.
Yrkeslöpare under 1800-talet.
I slutet av 1600-talet uppstod i England en
speciell form av fri idrott, pedestrianismen,
d. v. s. tävlingar i löpning och gång, vanligen
mellan två konkurrenter och ofta i samband
med vadhållning (->-Fri idrott, sp. 353—54).
Underrättelser om denna sport kommo till
Sverige genom bl. a. artiklar i tidningspressen,
särskilt under 1790-talet och 1800-talets första
årtionde. Johan Fischerström berättar i sitt
ovan nämnda tal, att löpare funnos i Persien,
som överträffade de flesta hästar i snabbhet
och uthållighet, och att naturfolken voro
bekanta för sina snabblöpare. Han
rekommenderade löpträning även åt svensk ungdom. I
en artikel i Stockholms Posten 1808 visades
stort intresse för löpning och erinrades om
antikens stora löpare samt redogjordes för
prestationer av samtida engelska, ryska och tyska
löpare.
Den kanske mest bekante yrkeslöpare, som
under 1800-talets förra hälft besökte Sverige,
var »snabblöparen» Philip Israel, som 1827
gjorde en turné genom Sverige. Han var av
judisk härkomst, född i Altona i Tyskland 1802
och alltså i tjugofemårsåldern vid detta
tillfälle. Philips turné började i Göteborg 22 april,
då han visserligen löpte »beundransvärt» men
på grund av blåsten och det leriga väglaget på
Heden icke kunde hålla det uppgjorda
tidsschemat. Han hade inbjudit vem som helst
att följa hans lopp till häst för att se vem som
kom först i mål, men ingen ryttare anmälde
sig. Turnén fortsatte till Hälsingborg, där
löpning skedde 24 maj. En del åskådare försökte
här följa honom i loppet men tröttnade snart.
I början av juni hade Philip hunnit till Malmö,
och vid mitten av juli var han i Stockholm,
där det första loppet ägde rum 25 juli på
Djurgården med ett stort antal åskådare, bland
vilka märktes drottningen, kronprinsen och
kronprinsessan. Efter flera uppvisningar i
huvudstaden begav sig Philip till Gävle, där
löpningarna började 18 augusti. Ett par dalkarlar
gåvo sig här i tävlan och sprungo till en början
ifrån »snabblöparen», men snart lämnade
Philip dem långt bakom sig. Det intresse, som
väckts av Philips uppvisningar, fick bl. a. till
809
816
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
