Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige - En tusenårig idrottshistoria, av fil. lic. Albert Wiberg - Folkliga idrotter - Karakteristik av svensk idrott, av redaktör Sven Lindhagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVERIGE
följd, att ett par gästrikedrängar, Anders
Löf-stedt och Lars Björklund, som tränat
landsvägslopp, i mitten av september s. å. utförde
liknande uppvisningar i Gävle. Ryktet härom
nådde snart Stockholm, och därvarande
tidningar uttalade en önskan, att de inhemska
löparna måtte besöka även huvudstaden, så att
man finge tillfälle jämföra deras löpning med
Philips prestationer. Besöket kom till stånd
följande år, 1828, då uppvisningar ägde rum på
Djurgården. Andra bekanta yrkeslöpare vid
denna tid voro norrmannen Ernst Mensen och
danskarna Wulf Salomon och M. Davidsen.
På 1840- och 50-talen uppträdde flera
svenska yrkeslöpare. Sålunda företog G. A.
Nordström en löparturné 1843 med
uppmärksammade uppvisningar bl. a. i Stockholm och
Uppsala. Ar 1845 uppträdde en göteborgare, G.
Wittsson, med löpning i sin hemstad, och i
början av 1850-talet turnerade såsom löpare i
landsorten skådespelaren Gustaf Robert Herlin
från Stockholm. Wittssons löpningar 1845 hade
inspirerats av den tyske akrobaten D. Hasses
»spanska snabblöpning» i Nya Allén i samma
stad och under samma år. Under en av Hasses
uppvisningar i Göteborg blev det stor skandal.
Då Wittsson ställt upp till tävling, överföll
nämligen Hasse honom med hugg och slag, och det
slutade med att den utländske löparen måste
skyddas mot den upprörda folkmassan av en
kraftig poliseskort. Yrkeslöparturnéer synas ha
förekommit i Sverige fram till den moderna
friidrottens genombrott på 1880-talet. A. W-g.
KARAKTERISTIK AV SVENSK
IDROTT.
Karakteristiskt för svenskt idrottsliv är
att antalet bollspel, som utövas, är
obetydligt. Medan fotboll, bandy (och det
därmed besläktade ishockey),
inomhus-handboll samt tennis spelas av ett
mycket stort antal, förekomma andra spel
blott i ringa omfattning. Över hela
världen spridda idrotter som landhockey,
cricket, rugby och hästpolo förekomma
— i likhet med baseboll — antingen i
mycket liten utsträckning eller icke alls.
Det svenska idrottslivet har därigenom
blivit relativt ensidigt, men de grenar,
som förekomma, ha i stället i allmänhet
blivit oerhört populära.
Klimatet handikappar särskilt vintersporten.
Även om klimatet möjliggör utövandet
av så gott som alla idrotter, kan det icke
sägas vara idealiskt. Sålunda äro
somrarna i större delen av landet för korta för
träning på lång sikt — ehuru den korta
säsongen gör det lättare för
idrottsmännen att koncentrera sig på att nå
toppformen vid en viss tidpunkt (augusti—
september i fri idrott) — och den
nödvändiga förträningen måste ske under
ogynnsamma förhållanden vinter och vår.
För vintersport äro förhållandena i
stort sett ganska ogynnsamma. Sålunda
förekommer knappast någonstans
stadigvarande, minst 3 månader lång vinter med
blott ett par köldgrader. I norra och inre
delarna av landet är kylan långa tider för
stark, i övriga delar är vintern för kort
och osäker i fråga om snötillgång och
isförhållanden. Bästa klimatiska
förutsättningar finnas i s. Dalarna, Gästrikland,
Hälsingland samt övriga delar av
Norrlands kustland. De ymniga snöfallen
försvåra emellertid all issport, då
kostnaderna för skottning av banorna bli stora.
Som »skidnation» är Sverige dessutom
handikappat därigenom, att snötillgången
i de folkrika trakterna är otillräcklig, och
endast omkring 1,8 mill. av befolkningen
bor i trakter, där de regelbundet kunna
träna på skidor — betydligt mindre antal
än i Norge och Finland, där betingelserna
för vintersport äro goda i större delen
av landet.
Gymnasternas Englandsfärd 1880 och OS 1912
milstolpar i modern svensk idrottshistoria.
En av de första moderna sportgrenarna
i Sverige blev kapplöpningssporten, som
började på 1830-talet. Med undantag av
vissa lokala, huvudsakligen av inflyttade
engelsmän gjorda försök att introducera
curling i Uddevalla och rodd på
västkusten dröjde det emellertid fram till
1880, innan den moderna sporten fick fast
fot i landet. Detta år företog en trupp ur
Stockholms Gymnastikförening under V.
G. Balcks ledning en uppvisningsturné
till England och blev därunder i tillfälle
att lära känna den moderna sporten. Tack
vare Balcks allsidiga idrottsintresse och
den utomordentligt verkningsfulla
propaganda han gjorde för modern idrott,
slog denna under de följande årtiondena
igenom i Sverige (jfr de historiska
avsnitten av artiklarna om resp. idrotter).
811
816
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
