Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Terränglöpning, av redaktör Sven Lindhagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TERRÄNGLÖPNING
banlöpare, såsom B. Fock, E. Backman och B.
Hellström, varit mindre framgångsrika i
terräng. Däremot ha Edvin Wide, J. G. Lindgren,
H. Kälarne, Arne och Ernst Andersson, Gösta
Jacobsson m. fi. varit utomordentliga
terränglöpare. G. Hägg har sällan deltagit.
Terränglöpningens värde.
Sverige är jämte England och Frankrike
det land, där antalet terränglopp i
förhållande till antalet aktiva idrottsmän är
störst. Medan man i de båda sistnämnda
länderna vanligen löper sträckor på 12—
16 km, har man i Sverige alltmer övergått
till kortare och lättare banor, hänvisande
de löpare, som önska verkliga kraftprov,
att deltaga i ->-orienteringslöpnmg till
fots. Terrängloppen, som till omkring
1920 dominerades av
»terrängspecialister», av vilka flera knappast tävlade på
bana, äro därför numera snarast en
förberedelse för högsäsongen på kolstybb.
Som träning användes terränglöpning
sedan början av 1930-talet av allt fler
idrottsmän, bl. a. brottare, boxare,
skidlöpare, kanotister, roddare, cyklister,
simmare och tennisspelare. Man har i
Sverige — liksom redan i slutet av
1800-talet i England — kommit underfund med
att löpning på mjuk skogsmark eller
stigar tack vare sin omväxlande rytm och
den ozonmättade luften har en
utomordentligt gynnsam inverkan på såväl
muskulaturen som organismen i övrigt,
samtidigt som de växlande synintrycken och
den behagliga omgivningen ge mycket
bättre sinnesstämning och därigenom
även bättre resultat än den enformiga
träningen på de hårda idrottsplatserna,
där benen bli stumma och tunga, medan
terränglöpningen befordrar spänst och
kondition.
Medan man i England alltjämt
fasthåller vid principen, att terränglöpningen
skall vara en vintersport, har man i
Sverige förlagt en god del av träningen även
under högsäsongen till terrängen. Se
vidare Långdistanslöpning, sp. 196—98.
Tävlingsregler.
Tävlingsreglerna variera i olika länder. I
Sverige skall banan dragas i omväxlande, ej
sumpig terräng och markeras med lappar av
papper eller tyg, vilka tydligt synas i terrängen.
Banan, som ej får överstiga 10 km, skall
läggas så, att löpning kan ske i god fart utan
påtaglig risk, och dess bredd skall vara så stor,
att omlöpning utan svårighet skall kunna äga
rum. Starten förlägges vanligen till ett fält
eller en gata (någon gång idrottsplats), där
löparna kunna sprida sig.
Starten är vanligen gemensam, men start med
tidsmellanrum är tillåten. Då stora fält starta,
tillämpas ofta ->-startrutemetoden. Banan skall
följas, men löparen har rätt att — utan att gina
— avvika något från densamma. Enligt en
tolkning av Svenska Idrottsförbundet äger han rätt
att avlägsna sig högst 7,5 m på båda sidorna om
den utprickade banan. Om denna gör tvära
svängar, skall kontrollant övervaka, att ingen
ginar. Markeringslapparna skola avlägsnas
omedelbart efter loppet.
I övrigt gälla i tillämpliga delar reglerna för
->-löpning och ->-laglöpning.
Olympiska Spel.
Terränglöpning förekom vid OS 1912, 20 och
24, samtliga år i förening med lagtävling för
3-mannalag.
OS 1912 i Stockholm.
8 000 m1 (tvåvarvsbana, 46 start, från 10
nationer): 1) H. Kolehmainen, Fi, 45mll,6s; 2)
Hjalmar Andersson, Sv, 45.44,8; 3) J. Eke, Sv, 46.37,6;
4) J. Eskola, Fi, 46.54,8; 5) J. Ternström, Sv,
47.07,1; 6) A. Stenroos, Fi, 47.23,4. — 7) J.
Kyrö-nen, Fi, 47.32; 9) Brynolf Larsson, Sv, 47.37,4;
10) J. Sundkvist, Sv, 47.40; 11) F. W. Johanson,
Fi, 48.03; 13) K. Lundström, Sv, 48.45,4; 14) L.
Christiansen, Da, 49.06,4; 17) B. Fock, Sv, 50.15,8;
19) O. Hovdenak, No, 50.40,8; 20) P. Finnerud,
No, 51.16,2; 21) G. Carlén, Sv, 51.26,8; 22) J.
Andersen, No, 51.47,4; 23) V. Pedersen, Da, 53.00,8;
25) W. Heikkilä, Fi, 54.08; 26) C. A. Holmberg,
Da, 54.24,9; 28) S. Rasmussen, Da, 55.27. —
Svenskarna J. Klintberg, H. Nordström, E. Hellgren
och A. Lindahl (omkullsprungen vid
värvningen då han låg tvåa) utgingo.
Lagtävling (6 start, nationer): 1) Sverige
(Hjalmar Andersson, J. Eke, J. Ternström) 10 p;
2) Finland (H. Kolehmainen, J. Eskola, A.
Stenroos) 11; 3) England 49; 4) Norge 61; 5)
Danmark 63.
OS 1920 i Antwerpen.
10 000 m2 (envarvsbana, 42 start, från 10
nationer): 1) P. Nurmi, Fi, 27m 15s; 2) E. Backman,
Sv, 27.17,6; 3) H. Liimatainen, Fi, 27.37,4; 4) J.
Wilson, Eng, 27.45,2; 5) F. Hegarty, Eng, 27.57;
6) T. Koskenniemi, Fi, 27.57,2. — 10) G.
Mattsson 28.16; 11) H. Ekman 28.17; 13) W.
Magnusson, alla Sverige; 14) I. Vesamaa, Fi; 18) S.
Rastas, Fi; 24) L. Hedvall, Sv. — Av danskarna
var Albert Andersen bäst (20).
Lagtävling (7 start, nationer): 1) Finland
(P. Nurmi, H. Liimatainen, T. Koskenniemi)
1 I verkligheten omkring 11—12 km. 2 8 km.
927
Tryckt V, 46
928
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
